Ambrosius, en av kristendomens viktigaste kyrkofader föddes ca år 340 i Trier och blev ärkebiskop i Milano år 374.
Hans skriftställarverksamhet är starkt influerad av den grekiska teologin, i synnerhet Origenes och Basileios den store.
Texterna har ett exegetiskt, dogmatiskt, homiletiskt och asketisk-etiskt innehåll. Mest berömt är Hexaëmeron, en utläggning om skapelsehistorien.
För Ambrosius handlar dopet om återställelsen, en recapitulatio av skapelsen som den en gång var tänkt. Guds avsikt.
Människan är genom Adam imago et similtudo Dei och skapad av jorden med Guds egen hand.
’När Han då säger ”jord är du, och jord skall du åter bli” innebär det att människan blir dödlig. Detta är ett måste för att överlista Djävulen och den synd ormen förde in i Paradiset.
Men vi ska trots allt inte tolka döden som något slutgiltigt. Ty döden är också livet, vägen till pånyttfödelsen och evigt liv, och det är här som dopet kommer in. Dopet är en rit-de-passage som kan indelas i tre faser; separationsfasen, transitionsfasen och inkorporationsfasen.
För att ytterligare påvisa de gudomliga krafterna, vilka är närvarande i riten, benämns även faserna som preliminala, liminala samt postliminala. Det är dessa begrepp jag i fortsättningen kommer använda för dopet samt den samverkande innebörden i förhållande till dessa tre faser.
Ambrosius retoriska fråga till katekumeerna är Vad är dopet?
Vad han vill säga är att skapelsen människan i begynnelsen är god och utan synd eftersom hon är Guds avbild. I ormen fick synden en gestaltning och då Adam föll för frestelsen blev han också föremål för en inneboende synd hos människan. Med det menas att han ådrog människan synden eftersom hon i Adam är Guds avbild. För att kunna bibehålla det goda i människan och inte låta skapelsen gå fördärvad fällde Gud en dom över henne: ”jord är du, och jord skall du åter bli”.
Människans natur kom att bli dödlig vilket hon själv inte kunde påverka. Och det fanns en tanke bakom detta. Genom att låta människan återgå till jord kringgås ondskan eftersom jorden fanns innan synden. Det betyder också att genom att dö så påbörjas återställandet av det skapade. Synden som en gång var en fördömelse vändes istället till det godas tjänst – nu personifierad döden. En död människa kan inte synda, väl återgår hon till skapelsen likt elementet jord. Med det överbryggades döden till liv och knyter ett band dem emellan genom Guds nåd.
Döden och livet ges funktionen återställande/uppståndelse.
När Kristus tog våra synder på sina axlar, dog och övervann döden, så lyfte Han återigen upp hela mänskligheten till en gudomlig nivå, dock utan att själv befläckas. Denna gärning är bryggan och den himmelska upprättelsen. Jesu offer transformerade därför döden till att bland annat omfatta nåd, upprättelse, uppståndelse och ett evigt liv.
Frälsningen är Guds välgärning i tron på Honom, Sonen och Den Helige Ande.
Ambrosius läste Gamla Testamentet typologiskt, alltså att GT är en förutsägelse om den verklighet som skulle komma. Dopets förebilder för honom är därför syndafloden och övergången i Röda Havet. Det verkliga dopet sker i Kristus. I dopet är döden inte bokstavlig utan bildlig, trots allt handlar det om en recapitulatio, och tillkom för att inte Djävulen skulle få övertaget på skapelsen.
Det är också därför abrenuntiationen direkt föregår själva dopakten och bekännelsen. Jag kommer nu att beskriva akten mer ingående.
Effata! Öppna Dig!
Lyssna på Hans ord, känn doften av Hans parfym. Öppna upp hjärtat!
Vi träder nu in i den preliminiala fasen. Katekumeerna står beredda att lämna sina gamla liv för att ”dö”.
Härefter sker konsekrationen och vigningsbönen över dopvattnet i ett tvåfaldigt syfte; dels tjänar den som en exorcism och dels som en konsekration över vattnet genom åkallan av Treenigheten. Denna åkallan har sina rötter från Johannes Dop. Återkopplingen handlar om Jesu dop. När Han steg ned i vattnet för att bli döpt så uppenbarade sig en vit duva, symbolen för Den Helige Ande, samt Guds röst med orden; ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”.
Vad som händer är att de tre samverkande krafterna, Fadern, Sonen och den Helige Ande, fyller vattnet på en och samma gång. Vatten är ju som bekant amorft, men genom instiftelseorden förvandlas det och blir således verksamt. Det är därför inte allt vatten är helgande och man måste skilja på vatten och vatten.
Ambrosius betonar även korsets förbund med dopvattnet i detta förberedande moment. Det är egentligen inte så underligt med tanke på att det var på korset Kristus dog med våra synder. Korset blir då symbolen för död och uppståndelse – under hela dopakten.
Efter att dopkandidaterna trätt in i baptisteriet fick de klä av sig nakna vilket är en klar markering för att lämna det gamla till att träda in i något nytt. Dopet är ju att dö med Kristus och han var naken på korset. Det är dessutom att ånyo gå in i Paradiset där man får tillbaka nåden Adam förlorade vid syndafallet. Därför symboliserar nakenheten människans urtillstånd – oskuldsfullheten.
Nästa moment var att de blev smorda över hela kroppen innan abrenuntiationen påbörjades. Dopkandidaterna stiger sedan nakna ned i dopvattnet och nu lämnar vi den preliminala fasen för att kliva in i själva liminalfasens första skede av återställandet.
Här applicerar jag Guds dom; ”jord är du, och jord skall du åter bli”. Banden till Djävulen bryts och för att det ska kunna ske måste människan dö levande och uppstå levande.
Nedsänkningen i källan är således att den kristne både dör med Kristus som att uppstå med Honom. Ambrosius såg vattnet som källan till liv (fons). Men källan är samtidigt en grav. Vatten kommer från jorden, alltså verkställs den himmelska domen när människan sänks ned i källan, därför är det just nu i transformationen som också dopkandidaterna befinner sig närmast Gud.
Det betyder även att de i samma skede är mycket sårbara eftersom det är starka krafter i omlopp. Dock är de skyddade från ondskan genom att vattnet är konsekrerat och att treenigheten är närvarande. Det sker en katharsis som ytterligare förstärks med de tre bekännelserna – tron på Fadern, sonen och Den Helige Ande – det vill säga treenigheten vilka i detta nu dels i egenskap av vatten omsluter dopkandidaten men också ingjuts (infusio Caritas) i denne via bekännelsen – credo (jag tror).
Vi får en kraft som så att säga verkar i dubbel märkelse. Eftersom katekumeerna utför en performativ talhandling i deras bekännelse ”jag tror” medverkar de också till transformationen av vattnet. Utan tron gör ju vattnet ingen verkan – utan tron kan inte heller recapitulatio ske.
Fortfarande befinner sig dopkandidaterna i liminalfasen.
Direkt efter dopakten sker en ny smörjning med väldoftande olja vars innebörd betyder att man har fått syndernas förlåtelse, blivit återfödd och smord till evigt liv av Gud själv.
Jag började texten med Effata! Lyssna till Hans ord, känn doften av Hans parfym. Om nu katekumeerna fått höra hans ord, är det nu de får känna Hans doft eftersom doften åsyftar uppståndelsen. De får med det tillgång till Guds vishet.
I Gamla Testamentet smordes kungarna och denna rit anknyter till det. Fottvagningen ser Ambrosius som ett tecken på ödmjukhet och en avslutande reningsrit. Med det lämnar vi liminalfasens transformering och kliver in i postliminala fasen. De nydöpta får vita kåpor att ta på sig i betydelsen att iklä sig Kristus. Därefter mottar de det andliga sigillet, det vill säga det konfirmeras att de har mottagits i den kristna gemenskapen genom dopet. Som sista handling sker handpåläggningen i där Den Helige Anden beseglar konfirmationen.
Enligt Ambrosius ges Anden dopkandidaten i en sjufaldig form.