Den judiska, kristna och islamiska religionen knyts samman med Abraham. Han är patriarken och stamfadern för alla tre religionerna. Vad är då en patriark?
Jo, det är den personen som kan räknas som en stamfader. Och hur kan det vara möjligt att Abraham var det? Det är ju inte ens samma religioner?
Sant, men det som här räknas som stamfader är att han var den som fick den första utkorelsen av Gud till att vara ledaren för ”det utvalda folket”. Religionen som den såg ut på Abrahams tid kom senare att bilda de tre grenarna judendomen, kristendomen och islam. Samtliga tre religioner innehåller textmaterial från de gammeltestamentlige skrifterna om just Abraham och hans upplevelser. Det är därför han sägs vara ”urfadern”.
Det här är berättelsen om Abraham
Abraham föddes i staden Ur i Kaldéen. Egentligen hette han Avram men fick sitt namn Abraham vid ett möte med Gud. Som alla säkert vet så var Abraham väldigt gammal, i Bibeln blev de flesta väldigt gamla. Många blev över 300 år!
Sin hustru Sara var han väldigt förälskad i och de hade ett lyckligt äktenskap. Sara hade också ett annat namn från början – Saraj.
På den här tiden, ungefär 1800 år före Jesu födelse, var många nomader. Som nomad var man inte bofast utan man flyttade runt i landet längs alla frodiga oaser och där det fanns vatten. De flesta hade boskap som getter och får, ibland en och annan buffel om man hade pengar. Hus bodde man inte heller i utan man spände upp stora vävda ”dukar” som tjänade som väggar och tak.
Abraham och hans släktingar bestämde sig en dag för att lämna staden Ur i Kaldéen för att utvandra till Kanaan, fast när de de kom till Harran beslöt de sig för att stanna. Det var här som Abraham mötte Herren första gången och blev välsignad. Herren sa till honom (1 Mos 12:1-9):
”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land jag skall visa dig. Jag ska göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att de skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och dem som smädar dig ska jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått”.
Det här är den första utkorelsen Abraham fick, och det var bland annat genom denna som han kom att bli stamfader. Att få en utkorelse kan man säga är att en bestämd uppgift ges till en bestämd människa som bara den ska få utföra.
Uppgiften är också mycket speciell och hedrande just för att det bara är en speciell människa som får möjligheten att utföra uppgiften. Abraham blev alltså utvald av Gud.
Så Abraham bröt upp som Herren hade sagt till honom att göra. Han var då 75 år gammal. Med sig tog han sin brorson Lot och dennes hustru. Han tog naturligtvis med sig Sara, men även sina slavar och allt de ägde. Så började vandringen…
Framme i Kanaan, på en helig plats vid Shekem, uppenbarade sig Herren igen och sade (1 Mos 12:7):
”Åt dina ättlingar skall ge detta land.”
Abraham byggde som tack upp ett altare till Guds ära. Efter en tid blev det hungersnöd i landet så alla var tvungna att flytta. Nu bosatte de sig i Egypten. Farao som styrde landet tyckte om vackra kvinnor, detta visste Abraham och han blev mycket orolig för att de skulle ta Sara ifrån honom. Hon var ju en otroligt vacker kvinna. Farao lät mycket riktigt sina soldater föra bort henne.
Men Gud såg Abrahams förtvivlan och lät därför stora plågor drabba Farao och hans hov. Lyckligtvis fick det Farao att släppa Sara och mycket snart bröt de återigen upp för en ny vandring, där Lot och Abraham så småningom skildes åt. Gud talade till Abraham och visade honom hur stort och vidsträckt landet var, och lovade (1 Mos 28:13):
”Hela det land som du ser ska jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid. Jag ska låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden; kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas. Vandra genom landet i hela dess längd och bredd, ty åt dig ska jag ge det.”
Detta vi nu har läst om är en del av förbundstanken för det judiska folket.
Åren gick och både Sara och Abraham blev äldre. Barn hade de inga fått och det tyckte de var sorgesamt. Sara såg på Abraham att han var ledsen och erbjöd sin arabiska tjänstekvinna Hagar till honom. Hon kunde ju föda dem ett barn.
Idag kan det tyckas vara underligt att låta någon annan kvinna föda ett barn till sin matmor om hon själv inte kan. Så var det inte på Abrahams tid. De flesta hade slavar i sina ägor och slavarna fick tjänstgöra med i princip allt! Även att ställa upp på sådana här sexuella tjänster när nöden krävde det. Det var ingen som tyckte att det var något konstigt utan väl accepterat.
Hagar blev med barn, fast ju längre graviditeten gick, desto mer började Hagar att se ner på Sara. Till slut gav Sara Abraham ett ultimatum, han fick välja mellan henne och Hagar. Fast Abraham ansåg att Sara själv fick bestämma om saken, så hon bestraffade Hagar som då rymde därifrån.
En lång bit ut i öknen, vid en källa, fann Herrens ängel Gabriel (Jibril) Hagar sittande, och han frågade henne varifrån hon var och vart hon var på väg. Hon berättade vad som hade hänt och ängeln sade att hon skulle föda en son som hon skulle ge namnet Ismael och att dennes ättlingar skulle bli så talrika att ingen kunde räkna dem, men att hon skulle återvända och tjäna sin matmor som den slav hon var. Och det gjorde hon. Då Abraham var 86 år gammal födde hon hans son.
Ismael är början på den gren som senare kom att bli Islam. Vi ser här nu att både judendomen och Islam är nära förbundet av varandra genom Abraham och hans son Ismael.
Till slut blev äntligen Sara bönhörd. När Abraham var 100 år gammal födde hon en son, Isak, precis som Gud hade sagt. Och Abraham kunde le, fast inte Sara. För när 10 år hade gått, och hon såg Isak leka med Ismael, ville hon bara att Isak hennes köttslige son skulle ärva dem. Så hon drev bort Hagar och Ismael. En kort tid därefter satte Gud Abraham på prov.
Han bad Abraham att hämta sin son Isak som han älskade så mycket för att föra honom till landet Moria. Där skulle han offra honom som ett brännoffer vid ett berg Gud personligen skulle utse. Nästa morgon tog han med sig Isak och två tjänare för att samla brännved. Och när Gud talade till honom nästa dag så visade han Abraham var platsen för brännoffret låg.
Tjänarna skickades bort och han lät Isak bära veden. ”Jag förstår att vi ska offra” sa Isak ” för här finns eld och ved, men var är fåret?” Abraham var tyst och lade istället sin son på altaret och band fast honom. Och precis när han höjde kniven för att slakta sin son ropade Herrens ängel till honom (1 Mos 22:12):
”Abraham! Abraham! Lyft inte din hand mot pojken, nu vet jag att du fruktar Gud.”
Så istället för att offra Isak offrade han en bagge som stod en bit därifrån med ena hornet fastnat i ett snårig buske. Abraham gav platsen namnet: ”Herren utser”. Idag kallar man platsen för: ”På berget där Herren blir sedd”.
Sara dog i Kirjat Arba, det nuvarande Hebron i Kanaan, när hon var 127 år gammal. Abraham levde tills han var 175 år. Han begravdes i Makpelagrottan. Efter sig lämnar de ett folk som, enligt Gud, ska bli lika talrika som stjärnorna på himlen och som sandstoftet på jorden.
Läs mer i Bibeln:
Första Mosebok
12 kapitlet till och med 13 kapitlet
15 kapitlet till och med 16 kapitlet
21 kapitlet till och med 23 kapitlet.