Jag har valt att dela upp texten i flera kortare avsnitt för bättre läsbarhet.
En olycka kommer sällan ensamt.
Sven fick erfara detta för några år sedan. Från att ha levt ett lyckligt liv med sin familj slogs det i spillror under loppet av några få veckor. Idag bor han ensam och balanserar jäms med avgrundens kant. De händelser som totalt förändrade hans liv började med att deras enda dotter fick en obotlig leukemi. Sven minns så väl vad en äldre släkting sade efter begravningen: Det finns en mening med detta.
En månad senare, exakt på datumet, stod han återigen i samma kyrka, fast den här gången för att säga adjö till sin älskade hustru. Väl ute på kyrkbacken mötte han den äldre släktingen och fräste ilsket till denna: Finns det någon mening i detta också?
Han fick till svar att ”Gud har en plan för oss alla”.
Eftersom Sven inte var troende kunde han inte alls se någon mening i att hans enda barn rycktes ifrån honom vid unga år. Inte heller att hans fru hade gått samma väg. Någon hade dessutom sagt honom att de som tog sina liv hamnade någon annanstans än hos Gud. Svens fru hade nämligen begått självmord. Sorgen efter dottern hade vuxit sig så stor att hon valde att somna in med hjälp av sömntabletter. Nu stod alltså Sven ensam, sjukskriven från sitt arbete, utan vänner, apatisk och fylld av panikångestattacker som började styra hans liv på ett osunt sätt. Förutom allt detta hade dessutom hjärtat börja krångla.
Sven är en fiktiv person. Hans situation är däremot långt ifrån påhittad. Människan hamnar i en krissituation minst en gång i sitt liv. Kriserna kan däremot påverka individen i varierande grad. Där den i sin fulla kraft slår till så att den existentiella tillvaron splittras finns det hjälp att tillgå. Men för att få en inblick i hur man arbetar med människor i kris är det viktigt att förstå vad en kris innebär samt vad som kan utlösa den.
När en människa slungas in i en situation där hon inte längre utifrån sitt inlärda reaktionssätt och/eller tidiga erfarenheter kan hantera den nya uppkomna situationen så uppkommer vad man säger ett psykiskt kristillstånd. Här finns det två olika typer av kriser. Först har vi den traumatiska krisen i vilken Sven hamnade. Sedan har vi utvecklingskrisen som inte är bunden till någon speciell utlösande faktor utan som infinner sig inom den normala livscykelns olika skeenden, exempelvis att få barn.
Den förlust Sven känner är, förutom kränkning, kännetecknande som den traumatiska krisens huvudorsaker. Gränsen mellan dessa två faktorer är diffus då de många gånger uppkommer som en blandad känsloupplevelse. Förlusten hos Sven är dock här given i dubbel bemärkelse. Dels har han förlorat sina kära, den så kallade klassiska krisen, och dels har hans trygghet och identitet som man, och pappa, försvunnit.
Jämte dessa faktorer så har den faktiska förlusten oftast ett ringa värde förutom till den drabbade. Men förlust kan även gälla något ”tänkt”. Gemensamt är att det man har förlorat är något som är kopplat till ett starkt engagemang och har ett psykiskt värde för individen. Jag skulle vilja påstå att det i Svens fall är som att bli känslomässigt amputerad mot sin vilja, för ingen vill väl att den man älskar ska lämna en. Att då få leva med starka känslor utan att ha ett mål, eller specifikt mål att rikta dessa till, kan leda till flertalet olika psykiska som psykosomatiska åkommor.
Vi ska se lite närmare på dem och hur de kan behandlas senare i texten.
Hur starkt krisen påverkar individen har att göra med hur ”motståndskraftig” personen är. Ibland kan det verka vara uppenbart att se vilka personer som kommer att ”ta mest” stryk, men inte alltid är det så. De som är mest framträdande och till syntes starka människor kan istället falla ihop totalt vid en kris medan en tystlåten, och i andras ögon en ”svag” människa, hanterar den bättre.
Förlusten av någon som man levt med i ”vått och torrt” kan också ge en smärta som både är lång och varaktig. Ibland så lång att den varar hela livet för den efterlevande. Inte sällan kan man då upptäcka att bland äldre så försvinner livslusten helt, därtill är initiativförmågan helt borta. Förmågan att ta egna beslut eller att identifiera sig som änka/änkling saknas.
Vi kan då tro att den människan levde sitt liv genom den avlidne, det vill säga att förverkligandet att jaget skedde genom en annan människa. I frånvaron av denna uppkommer en initiativlöshet och beslutsångest som vanligen hanteras utifrån tankar som: ”så hade han/vi gjort, eller så skulle han/hon nog vilja att jag gjorde”. Men även att individen uppvisar en apati för sig själv och sin omgivning. Följaktligen var då den avlidne detsamma som begreppet trygghet för den efterlevande.
Nu behöver det ju inte vara så men faktum kvarstår, den avlidne kanske var den som ”förde befälet” i äktenskapet och skötte allt det praktiska. När så änkan/änklingen står ensam försvinner tryggheten för då måste denne själv ta sig an alla uppgifter. Lära om på nytt.
Saknaden motsvarar således det känslomässiga begreppet i form av kärlek, men även saknad av den trygghet som den avlidne hade i egenskap av den bortgångnes”befäl”.
Jag har många gånger fått höra änkor säga att: ”de ’inte’ saknar sin man lika mycket som hans sätt ‘förstå mig’, hans kunnande i att plantera blommor, eller att det ’bara’ var han som kunde få mig att må bra”. Vad det nu innebar fick jag inte alltid veta.
Sammantaget var att egenskaperna som dessa änkor uppgav sina män tycktes vara en större förlust i slutändan än mannen som sådan. Inte heller sällan märkte jag en koppling till att livet därför ”tog slut” på grund av låsningen i bearbetningsfasen. De identifierade sig fortfarande som ”en del” av sina män och inte som en enskild individ.
En kris kan också vara överdeterminerad och det innebär att en kraftig reaktion uppstår ur en till syntes lindrig, och ibland för andra en oförklarlig, utlösande faktor.
Jag ska ge ett exempel: ”En äldre kvinna kommer till psykakuten i ett svårt chockliknande tillstånd. Hon är oförmögen att tala utan stirrar bara rakt framför sig. Senare framkom det att hennes dotterdotter, när denna rensat på vinden, hade hittat en gammal porslinstomte som hon råkade ha sönder. När kvinnan upptäckte detta svimmade hon och gick sedan ner i chock.
I början så talade hon inte om något annat än sin tomte. Fast det visade sig sedan att denna tomte hade hon en gång i tiden fått av sin man som förlovningspresent eftersom det var till första advent de hade förlovat sig. Han hade även avlidit första advent tio år tidigare.
Tomten fungerade därmed som ”en sista länk” till hennes avlidne man. Det blev extra känsligt också i och med att den gick sönder på hans dödsdag, tillika deras förlovningsdag. Med det försvann det ”konstruerade” bandet som både hade givit henne trygghet och den förnimmande känslan av att han trots allt fanns kvar hos henne. Hon återupplevde samma chock och smärta som vid dödsbudet. Med andra ord kom den tomten och hennes man att närapå bli ”ett” med varandra.
En annan infallsvinkel är att tomten kanske inte alls hade något med hennes man att göra mer än att den gick sönder på hans dödsdag. Men det räckte för att väcka den obearbetade sorgen till liv igen. Så vi kan härmed se att betydelsen av att tomten kan stå för något helt annat än en ”trasig förlovningspresent.”