Jag har valt att dela upp texten i flera kortare avsnitt för bättre läsbarhet.
Bortsett spänningarna mellan kejsaren och kyrkan fanns det även splittringar inom själva kyrkan.
För östkyrkans del handlade det främst om patriarkatet medan det för den latinska kyrkans del var lugnare då denna gjort anspråk på att vara primat. Emellertid ska inte lärostriderna få oss att tro att de enbart var av teologisk karaktär, förutom dessa fanns det såväl politiska som geografiska orsaker. Att man fört en diskussion mot gnosticismen var inget nytt eftersom denna livsåskådning alltid setts likt ett hot mot kristenhetens intrinsikala incitament varför de antignostiska kyrkofäderna på grund av detta försökt skydda dess essens mot kätteri.
Trots allt utformades den tidigaste teologin med hjälp av typiska gnostiska influenser vilket även avspeglades i försöken att införliva kristenheten i samhället. Alexandrias metafysiska teologi uppbär ett monistiskt tankegods eftersom verklighetsprincipen grundar sig på en dualism mellan å ena sidan materian, å den andra sidan anden likt den högsta överordnande principen i där själ och kropp är ett. Den östliga kyrkans platonska filosofi blev med det spekulativ i frågan om hur man skulle kunna möjliggöra en förening mellan å ena sidan en tro på en monoteistisk gud å den andra en tro på Kristus.
Svaret kom att bli logosbegreppet.
Frågan som därefter bör uppmärksammas är huruvida Kristus var av samma väsen som Fadern, eller om han var väsensskild, eller om det föreföll sig som så att Han rent av var av ett liknande väsen?
Med andra ord handlade det om Kristus hade blivit född eller skapad, om han var evig eller om det funnits något innan det skapade blev till, vilket till följd innebär att det då inte heller hade kunnat förkomma något Logos utan endast Gud. Här kan vi göra en direkt återkoppling till Aristoteles, liksom Platons, teorier om nominalismen. Detta bör vi ha i minnet när vi sedermera ska granska The Mother of God.
Den trinitariska striden omfattade frågan kring monoteism. Om nu Gud var en, hur kunde han då vara Fadern, Sonen och den Helige Ande på en och samma gång?
Återigen handlar det om förhållandet mellan de tre personerna. Den främsta oroshärden i denna fråga var teologin på så sätt Arius tolkade den. Enligt honom var Logos skapat av intet innan tiden. Därtill var Logos av ett annat väsen än Fadern. Logos var Sonen.
Det ger oss denna bild; Logos är ett skapat väsen, alltså är denna underordnad Fadern, tillika skaparen, därmed kan inte Logos alltid ha funnits. Kristus var blott en människa fast med gudomliga krafter, ingen gudom. Arius ansåg att det inte gick att förena teorin om en evig och odelbar Gud vilken samtidigt kunde var Sonen. Därför måste Sonen vara ett skapat väsen och inte av Fadern född i evighet.
Arius teologi har således en divergerande verkan i förhållandet mellan Fadern och Sonen vilket innebär att hans teologi leder till en polyteism. Vad mer är, detta tankegods omintetgör även frälsningen eftersom frälsaren likt ett kreerat väsen inte kan vara Gud och då faller teorin om gudomliggörelsen. Denna problematik tvingade därmed fram det första ekumeniska kristna konciliet i Niceae år 325.
Kristus är sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern.
Detta är incitamentet för den nicenska trosbekännelsen. Den nicenska bekännelsen inleds däremot med orden: ”Vi tror på en enda Gud, Allhärskande Fader, Skapare av allt synligt och osynligt.”
Dock fanns det vissa tveksamheter i hur man skulle definiera Andens väsenslikhet i förhållande till Fadern och Sonen. Ända fram till mötet i Konstantinopel år 381 fördes det en fortlöpande kamp i denna fråga. Det förekom även diskussioner huruvida den Helige Andes närvaro skulle definieras i förhållandet till gudomen. Bortsett antagonismen mellan Arius och Athanasius uppstod det vid sidan av dem andra grupperingar.
Den teologiska diskursen blev med det en synnerligen omstridd problematik. I Niceae ansåg man att Kristus och Fadern var av samma väsen och gick därför i polemik med Arius formuleringar att Sonen skulle vara ett skapat väsen. Vad som slutligen kom att bli avgörande var när de tre stora kappadocierna från öst gjorde entré.
Deras treenighetsteologi innebär att Gud är ett väsen i tre hypostaser vilket också skulle komma att bli normerande för den östra kyrkans teologi.
Den latinska kyrkan accepterade förvisso denna lösning fast med definitionen att Gud är en natur i tre personer. Genom denna formulering kunde man dessutom fastställa den Helige Andes förhållande till gudomligheten.