Teologins huvudmål för Augustinus var människans återvändande till Gud för att få ta del av Hans fullkomlighet.
Vi talar då om vägen till den sanna saligheten – ad veram beatitudinem. Denna salighet sker på villkor av en förening utifrån både en inre som yttre väg vilka var avgörande för den teologi han förde. Vita Beata – det saliga livet och grundproblemet i hans teologi kopplas till människans strävan mot det högsta goda, nämligen summum bonum vilket hos Augustinus är likställt med det eviga livet hos Gud.
Men för att förstå Augustinus och hans tankegångar måste vi veta lite mer om hans bakgrund. Han föddes i Thagaste, en stad i Nordafrika år 354. Familjen var fattig och romersk.
Mamman var hängivet kristen, och när Augustinus var omkring sjutton år blev hans far en katekumen så hans uppväxt präglades av dåtidens kristendom.
Trots detta fann han inte de svar han sökte i den kristna religionen för han kunde inte förstå hur Guds kärlek och godhet kunde gå ihop med existensen av det onda. Han förkastade därför de judiska texterna och anslöt istället sig till manikeismen vilka löste detta problem genom att hänvisa till två principer, en god och en ond.
Nu förhöll det sig som så att manikeismen inte heller kunde ge den unga Augustinus de svar han traktade efter varför han for till Milano och började arbeta som lärare i retorik. Och det var här som han äntligen skulle komma till klarhet i sitt sökande. Via Biskop Ambrosius fick han stifta bekantskap med kristendomen och nyplatonismen vilket ledde till att han återvände till kyrkokristendomen samt lät sig döpas.
Med hjälp av nyplatonismen kunde Augustinus således tränga igenom och tolka dessa två problem som den kristna religionen dittills hade bringat honom svårigheter att acceptera.
I nyplatonismen fanns det andra interpretationsmöjligheter om det ondas existens och Guds okroppsliga natur än det traditionellt dualistiska tolkningsmönstret med två principer. Tack vare detta skulle han hädanefter komma att förstå dessa två tidigare problem utifrån ett nyplatonskt perspektiv.
Vi ser här att han lägger en stor betoning på förenandet mellan teologi och filosofi, och hur detta tar sitt uttryck beskriver jag längre fram i texten. Det första bevarade verket, Soliloquierna, skrev han 386 och fem år senare, 391, blev han prästvigd i Hippo Regius. Sitt biskopämbete fick han år 395.
Den stora frågan för Augustinus var hur själen skulle kunna återvända till Gud. Med det kom läran om nåden och predestinationen.
Men för att kunna få Guds nåd var människan tvungen att vara Gudstillvänd, det vill säga i kärlek till Gud (Caritas) vilket är den rättvända kärleken. Genom att i denna även låta sig ingjutas av Guds kärlek (infusio Caritas) har vi ett ömsesidigt flöde av kärlek. Kärleken till annat än Gud är en frånvänd kärlek (Cupiditas).
Eftersom Augustinus menar att det hos människan finns en lycksalighetssträvan (eudaimonism) måste denna vändas mot det högsta goda, summum bonum, istället för till den timliga världen. Därför är den rätta kärleken viktig för att det är bara i denna den Gudomliga nåden kan uppnås. Och nåden är av vikt när det handlar om arvsynden då människan förlorade sin fria vilja i syndafallet. Det i sin tur innebär att det bara är Gud som kan ge människan Caritas genom Helige Ande likt en gåva eftersom hon inte har förmåga att själv klara det
Därför är människan för sin frälsning hänvisad till Gud där vissa av salighet är predestinerade och andra inte. Begreppen uti, bruka, och frui, njuta, är därför två viktiga begrepp i hans frälsningssyn om återvändandet till Gud.
Med det kan jag exemplifiera uti som brukandet av kärleken med att det ska ske i enlighet till Gud och hans vilja för att Han är Han. Njutandet av denna kärlek, frui, är inte för att kärlekens smak är ljuv, Cupiditas, utan för att Han har givit dig nåden genom Caritas och att du därför fått möjligheten att smaka på den. Om jag då brukar kärleken som den är tänkt att brukas får jag också njuta av kärleken som den är tänkt att njutas vilket i slutändan torde innebära att jag går in i unio mystica. På så vis brukar man det goda för att överbrygga synden till att få njuta av sin kärlek till Gud.
Detta är kärnan i Augustinus etik.
Den grundläggande regeln för att förstå mystiken är credo ut intelligam – jag tror för att förstå. Augustinus förenade nämligen den östliga kyrkans frälsningsmysterium med den västliga kyrkans teologiska traditioner även om han särskilt betonade den sistnämnda.
Det finns fyra kännetecknande stadier för människan vilka teologiskt appliceras i soteriologin hos Augustinus enligt följande:
Människan före lagen/fallet, människan under lagen/efter fallet, människan under nåden/efter omvändelsen, människan i friden/i härligheten.
Frälsningen är således återställelsen och Guds avbild återupprättas. Nåden som givs är tvåfaldig; dels är den ett gudomligt krafttillstånd och dels är den förlåtande. Det är genom nåden som människan återges sin fria vilja till att söka sig tillbaka till summum bonum och via den nå sitt slutgiltiga mål i det saliga Gudsnjutandet.
För att bli frälst hamnar med andra ord människan i ett beroendeförhållande till Guds nåd. Den dubbla predestinationen finns i två olika varianter där syndafallet i den första är förutsedd men inte förutbestämd vilket för människans del i förlängningen betyder att hon blir evigt fördömd om hon inte mottar nåden. Den andra varianten innebär att Gud redan före fallet bestämt vilka som skulle bli predestinerade eller ej. Gud ingrep med andra ord aktivt i historien genom att förutbestämma fallet. Enligt Augustinus är det så för att hävda nådens absoluta primat i frälsningen eftersom han anser att upphovet till syndafallet var människans fria vilja. Därför räddar Gud enbart dem han på förhand utsett till frälsning.
Det här innebär att människan faktiskt är determinerad, och hon vet egentligen inte om hon är salig given förrän den yttersta dagen även om det vid en första anblick tycks verka så. Uppfattningen om predestinationen manifesterar kyrkotanken i tre dimensioner.
För det första är hela kristenheten kyrkan och den synliga yttre kyrkogemenskapen som skapas genom Ordet och sakramenten. Här finner vi både gott och ont.
För det andra är kyrkan de heligas samfund, det vill säga de troende som finns i kyrkans yttre samfund. De som är fromma har ingjutits av Den Heliga Andes kärlek, Caritas, och är i mening därför den egentliga kyrkan.
För det tredje är kyrkan till för de predestinerade. Vi kan finna dessa såväl i det yttre rummet som bland de fromma, vilka även kunde ha levt under gammaltestamentlig tid. Det finns till och med predestinerade bland icke-kristna och hedningar. Enligt Augustinus är kyrkan präglad av en gemenskapskärlek och inte av egoism som världsstaten.
Essensen för denna tankegång är att den andliga kärleken (Caritas) är nyckeln vilken låser upp skriften, och denna kärlek finns således i kyrkan.
Vilka tankar inom filosofin var det då som förde Augustinus på rätt väg för att möta Gud?
Det om att finna den inre vägen vilken gavs av Gud. Med det får fick tillvaron en ny mening och det bringar en förståelse genom tron.
Vi ska snabbt kika på Platons filosofi i all enkelhet.
Det som stod i centrum var det gemensamma goda. Vidare har vi tvåvärldsteorin som inbegriper idévärlden och sinnevärlden.
Idévärlden motsvarar alltså summum bonum, det vill säga det högsta goda åt vilket vi strävar och dessutom det vi vill efterlikna. Sinnevärlden är en ”spegelbild” av idévärlden och inte fullständig. Det är den synliga materiella världen i där ondskan finns och är inte den yttersta verkligheten.
Eftersom vi i denna värld kan se saker menar Platon att det är ett fenomen och att dessa fenomen pekar mot något som finns bortom detta. Det är idévärlden, en icke-materiell värld bestående av idéer och ting som är sanna, det vill säga en verklighet utanför tid och rum som uppfattas i kraft av något annat än sinnena. Skillnaden mellan dessa två är att idéerna ser du med det själsliga ögat medan fenomenen ser man med det kroppsliga ögat.
”Sanningen är något varje enskild måste uppnå, då han sätter sig över sitt trångsynta och själviska betraktande av tingen”.
Aristoteles knyter an till detta genom teorin materia – form.
Vi kan ta fenomenet träd. Som begrepp vet vi vad ett träd är eftersom vi säkerligen har träffat på ett antal träd. Säger jag då ordet träd får vi upp en minnesbild om vad ett träd är. Men ett träd kan se olika ut och trots detta omfatta ett och samma begrepp, det är formen.
Kikar vi närmare på begreppet träd innebär det att själva stommen i trädet, det vill säga träet i trädet, inte behöver vara samma eftersom de olika träden innehar olika sorts materia (material) beroende på om det är ett jakarandaträd eller en björk. Dock har träden samma materia och samma form.
När vi då tänker oss ett träd upptäcker vi inte bara formen på trädet, utan vi kan också ana oss till dess materia oavsett om själva materian särskiljer sig mellan träden. Formen trädet förverkligar och möjliggör alltså materian trädet.
De är inte separabla.
Ett annat exempel är Gud. Guds avbild är i första hand själen mot bakgrund av människans form – imago et similtudo Dei. Idén med människan är alltså själen eftersom det är denna som gör henne till människa. Det är också i den högsta delen av själen som Augustinus ser Guds avbild, i människans förnuft. Människan är Logos. Vi upptäcker därmed hans nyplatonska anspelningar.
Människan befinner sig både i fenomenens värld som idéernas. Hennes kropp är sammansatt med en själ. Kroppen likt andra ting förändras, själen däremot är den livgivande principen besläktad med idéerna och är därför odödlig. Härifrån har kristendomen hämtat influenser. Människans medvetandetillstånd inordnas i olika ontologiska nivåer där idén är det högsta idealet, att bli ett med Gud.
Augustinus tolkar den nyplatonska världsbilden som ett mikrokosmos inom människan, det sinnliga, det intelligibla och slutligen det ena, Gud.
Här har vi de ontologiska nivåerna. Men eftersom människan bär på synden består hon av ett kaos och riktar sina handlingar mot det djuriska inom henne då det är det enda hon i kaoset kan uppfatta med sina sinnen (nedåtriktat – cupiditas). När då Gud ger henne nåden (Caritas) påbörjas resan uppåt genom de olika nivåerna hon måste genomgå för att rena sitt inre i mötet med Gud (Capax Dei).
Ser vi detta schematiskt uppifrån har vi intellektet vilket är detsamma som när själens högsta egenskap är riktad mot det andliga. Riktas den däremot ned mot den materiella skapelsen kallas det förnuft, ratio. Dock menar Augustinus att det i båda fallen är en förmåga för att uppfatta Guds idé, tillvarons inre struktur. Detta är möjligt eftersom själen som ett intellekt är en högre aspekt än själen som ratio.
Våra sinnen är den tingliga världen och kroppen är själens egendom. Den är god för att Gud är god, och människan kan därför anses vara ett förnuftigt väsen då hon är i sin skapelse består av kropp och själ.
Augustinus efterlämnar genom sin teologi ett stort arv. Jag kommer här att räkna upp några av betydelserna för oss i västvärlden. Man menar att ”det går inte att tänka sig reformationens teologi utan Augustinus”.
Även om Luther till en början hade svårt att lösa knuten om Gud och rättfärdigheten är det från Augustinus han har hämtat inspiration.
Läran om den omotiverade nåden som grund i Guds barmhärtighet är ett exempel på hur Augustinus har kommit att prägla kristendomen i väst.
Vi upptäcker detta i formeln Sola Gratia – av nåd allena. Kontroverserna med donatisterna, pelagianerna och manikéerna fick honom att också utveckla den kristna teologin. Den romersk-katolska kyrkan har även tagit intryck av Augustinus utifrån en ekumenisk aspekt. Han såg nämligen den katolska kyrkans närvaro i hela världen sammanbunden av kärlekens band till Kristi kropp. Biskoparnas apostoliska succession gav basen för kyrkans apostolicitet med Petrus som utgångspunkt och symbol för hela kyrkan. Koncentrationen förlades till Rom.
Predestinationen som inte antogs av dåtida kyrkan föll däremot i god jord under reformationen i Calvins och Zwinglis teologier. Augustinus med sina asketiska ideal blev även förebild för klosteridén och hans lära inklusive nyplatonism och stoicism inspirerade skolastiken.
Han utvecklar också tanken kring treenigheten genom deras inbördes relationer vilken klart uttrycks i Luthers ord i en predikan på Heliga Trefaldighets fest 1531. Även kristologin i väst aktualiserades av Augustinus med betoningen mellan mänskligt och gudomligt i Jesus. Det saliga bytet – commercium mirabile – betonas lika starkt när Kristus dör på korset (påsken) som i inkarnationen eftersom han dog för att det himmelska bytet skulle kunna hända, det vill säga att människan inte skulle få se döden.
Augustinus dog år 430 när staden Hippo Regius belägrades. Han blev 76 år gammal.