Jag har valt att dela upp texten i flera kortare avsnitt för bättre läsbarhet.
Den fjärde november 1520 inträffade en för Sveriges historia mycket omtalad händelse – Stockholms blodbad.
Bakomliggande faktorer sägs vara långvariga maktpolitiska stridigheter mellan olika kungar och aristokratin i vilken kyrkan och religionen var inblandad. Till 1520 fanns en anknytning mellan unionsstyrelsen och kyrkans ärkebiskopar som förde unionsstyrelsens sak.
Startskottet för denna blodiga händelse var att ett dokument med anklagelser mot Kristian ”Tyrann” kom fram i dagen vilket personligen kom att påverka Gustav Vasa. Eftersom Sverige under medeltiden var ett valkungadöme innebar detta att kungens makt stundom var väldigt svag. Mycket beror på att aristokratin, men även kyrkan, kunde knyta kungamakten till olika villkor och utfästelser för egen vinning.
Inte förrän Gustav Vasa tillträdde tronen som svensk konung 1523 fick Sverige status som ett arvrike. Med honom tillkom även arvsmonarkin. Dock var kyrkan fortfarande en avgörande maktfaktor att räkna med eftersom vetenskap och politik infogades inom ramen för den religiösa föreställningsvärlden.
Sverige låg dessutom ofta i krig och på grund av detta infördes kyrkoreduktionen. Att ta från kyrkan blev ett återkommande tema, som genom Västerås riksdag 1527 resulterade i att gick kyrkan miste om sina jordegendomar. Detta anses vara den svenska reformationens genombrott och pekar tydligt på vilken stark maktpolitisk ställning Gustav Vasa hade ernått.
Den recess som antogs på mötet innehöll fyra viktiga punkter vilka i klartext innebar att man gemensamt och ståndsövergripande skulle värna om rikets lugn. Om landets ekonomi försvagades ålåg det kyrkan att fylla stadskassan med medel. Biskoparnas ställning i riket reducerades, både socialt som andligt. Däremot premierades adeln, till nackdel för kyrkan vilken var tvungen att återlämna allt som adeln hade förlorat eller varit tvungen att sälja/donera till denna.
Slutligen stadsfästes det att Guds rena ord – Deus est pura – skulle predikas i riket. Att detta fick omedelbara konsekvenser för den katolska kyrkan och deras sakramentalteologi är inte så svårt att förstå. Recessen ogillades dessutom eftersom kyrkan menade att de inte kunde avyttra något utan påvens godkännande. Inte förrän vid Riksdagen i Västerås 1544 fastställdes Sverige vara ett evangeliskt rike. Samtidigt bekräftades även Örebro mötes bestämmelser från år 1540 om Sverige som ett arvrike. I och med detta förändrades också kulten eftersom de som inte bekände den evangeliska tron ansågs vara kättare.
Under samma årtionde försöker Gustav Vasa införa ett superintendentat i Sverige med syftet att reducera kyrkan och ärkebiskoparnas makt till fördel för kungamakten. Kungarna kom att bli kung av Guds nåde. I den konflikt som då uppstod lät Gustav Vasa döma de motsträviga biskoparna till döden, vilka dock benådades, och var en varning för att motarbeta kungen.
Med tiden blev det bättre, de nya biskoparna som tillsattes var internaliserade av reformationens koncept och därvidlag mer hanterbara. 1558 utkom för Sverige den första dogmatiska framställningen av den kristna lärans huvudpunkter. 1560 avlider GV. I hans testamente, vilket både kan ses som en teologisk och konfessionell diverifikation, kan man utröna något att liknas vid en tidig bekännelse – hans söner skulle bevara den rena läran.
Hur detta blev i praktiken återkommer jag till längre fram i texten.
När Guds rena ord ska predikas måste Olaus Petri få ta plats i ljuset av denna. Hans människo- och världsuppfattning grundar sig på den bibliska läran om människans skapelse, fall och upprättelse utifrån ett tyskt reformatoriskt perspektiv. Historiens innehåll för honom var därmed likställd frälsningshistorian, vilken också präglade hans samhällssyn i stort.
Hustavlans ideologi infogades inom samma reformatoriska ram. Han såg sig själv som guds utvalde predikare tack vare att Gud återsänt evangelium till svenskarna, där evangelium i detta fall representerade reformationen. Det rena ordet stred mot påvedömet vilket inte bara ansågs föra kätterska tankar, de utnyttjade dessutom dessa i ekonomiskt syfte.
När han 1525 bryter celibatet för att ingå äktenskap får han stöd av kungen. Det som nu kommer att göra reformationen så framgångsrik är att Gustav Vasa ställer sig positiv till denna. Han låter översätta Nya Testamentet till svenska år 1526, till detta agiterar han också för saken iklädd en språkdräkt given av reformatorerna.
Laurentius Petri blev den förste evangeliske ärkebiskopen (1531).