365 Days in Life

Några korta kyrkohistoriska nedslag

Skapelse – Frälsningen – Återställelse

Begreppet återställelse, eller recapitulatio, är närmast att härledas från syndafallet, det vill säga den arvsynd människan bär med sig sedan Adams fall. För en av våra mest kända kyrkofäder, Irenaeus, vilken verkade som biskop i Lyon ca år 190, är frälsningen ett måste för återställelsen.

Med tanke på den åsiktsstrid kyrkofäderna stod i förhållande med till gnosticismen handlar det inte enbart om att ”skapa” en kristen teologi för de kristna utan också att markera skillnaden mellan den ”sanna” läran och kätteriet, nämligen att Skaparen och Frälsaren är en och densamme.

Begreppet recapitulatio uppbär en positiv människosyn eftersom det kroppsliga bejakas och står därmed i direkt polaritet till gnosticismens syn på kroppen som materia. I försvaret mot gnosticismen utformas den kristna existensen där både antropologi och kristologi odelbart hör ihop och tillsammans skapar teologi.

”Irenaeus utgick från den historiske Kristus och hans verk”.

Den främsta gärningen Kristus gjorde var att ta våra synder på sina axlar genom sin egen död för att återställa skapelsen och människan som det en gång var tänkt. På så vis upphävde han de negativa verkningarna människan bar på sedan syndafallet vilket ledde till att människans liv kom att bli odödligt. Detta är rekapitulationen – återställandet av ordningen.

Men essensen i återställningen är mycket djupare eftersom det finns ett samband mellan frälsningen och skapelsen. Återställningen måste ske till Guds vilja enär det är genom Kristi efterkommande den av frälsningens verkan förs vidare. Kristus är kyrkans kropp, och genom denna också den nya mänskligheten. Därför är å ena sidan mottagandet av nattvarden och dopet sakramenten om Kristi rekapitulation, å den andra sidan detsamma som att vilja leva i Jesus Kristus. Irenaeus såg detta som en trons regel i Skriften.

När då sakramenten utdelas i kyrkan är detta likställt med att vara i Kristus då kyrkan är dennes kropp.

Eftersom hon också genom tron på Kristus verkligen blir människa övervinner hon även döden genom sin Gudslikhet. På den yttersta dagen befästs det slutgiltiga återställandet.

Även om nu inkarnationen är en ny skapelsebörjan, så omfattar den också, enligt Irenaeus, att skapelsen fullföljs eftersom frälsningshistorian handlar om striden mellan gott och ont i vilken Gud vid tidens ände slutligen segrar. Fast då den yttersta dagen ännu inte är kommen lever vi idag någonstans mellan uppståndelse och fullkomning.

Återställandet, eller recapitulatio, är sammanhängande gärningar av Kristus med början från inkarnationen och människoblivandet till domen på den yttersta dagen. Eller ännu enklare förklarat kan man säga att Kristi liv omfattar hela skapelsen och frälsningshistorien. Sambandet Skapare och frälsare syns därmed klarare.

Klosterrörelsen, Munkordnarna och ”Den andra ordern”

De mest kända mendikantordnarna är Fransiskanerordern samt Dominikanerordern, men icke att förglömma tillhör dessutom Augustinereremiterna samt Karmeliterna dessa ordnar. En mendikantordern är en tiggarorden och en reaktion mot den världslighet kyrkan i Rom pådragit sig.

Till skillnad från klosterrörelsen hade inte tiggarordnarna någon fast förankring utan de flyttade in till städerna och missionerade, de ville tjäna människorna där människorna fanns. De aristokratiska ordnarna stannade dock kvar ute på landet. Huvuduppgiften var att predika och undervisa vid universiteten, men missionen skulle med tiden allt mer glida över mot ett universitetsstudium.

Mendikantmunkarnas närvaro införde en alternativ kultur i det högmedeltida samhället och munkväsendet antog en alltmer borgerlig status. De anpassade sig till städernas penningekonomi och levde på donationer. Något jag personligen tycker är intressant är att tiggarordnarna utbildade kvinnor i egna grenar, den så kallade ”andra ordern”, vilka dock levde ett mer traditionellt klosterliv jämfört med munkarna. Förutom allt detta grundade de lekmannagrenar som bara delvis följde ordensregeln, den så kallade ”tredje grenen”.

Karmelitorden, Den saliga Jungfru Marias brödraorden av berget Karmel, var ursprungligen en eremitorden som bredde ut sig under korstågstiden. Även denna orden har en kvinnlig gren vilken idag i den katolska kyrkan blivit den största ordensgemenskapen.

Augustinerordern är en orden som grundar sin lära på Augustinus. Martin Luther var en augustinermunk. Augustinereremiterna grundades år 1256 och var från början en gemensam förening för italienska eremiter. Vid grundandet av orden upphörde den dock att ha sin eremitiska karaktär.

Gemensamt för rörelserna är deras asketiska ideal, vilket närmast kan beskrivas som ett apostoliskt armod och ett imitatio christi-ideal vilket inte nödvändigtvis behöver förskjuta kyrkoinstitutionen utan de kunde mycket väl samverka. Dock protesterade de asketiska rörelserna, i där vi även kan inbegripa dessa två, mot att kristendomen som religion börjat förlora sin religiösa profilering då syntesen mellan den och samhället blivit allt för sammanflätad. De ville med andra ord frigöra kristendomens religiösa profil från samhället av rädsla för att källan till religionen annars skulle gå förlorad.

Ordensmunkarna var reformister och verkade för en påvekyrkans förnyelse av sedlig-religiös karaktär. Som rörelse var den också ett utmärkt verktyg för påven gentemot alla kättarrörelser eftersom medikantordern bedrev mission ute bland folket. Kyrkan lyckades att införliva dessa rörelser inom den egna ramen utan att de asketiska idealen skulle komma till korta. Tanken var att dessa tiggarordnar skulle vara ett ”dragplåster” så att den kyrkliga makten centraliserades till påven.

Och då tiggarordnarna bosatte sig i städerna spreds den påvliga kyrkan vilket den katolska kyrkan redan hade räknat ut.

Tiggarordnarna

Man kan säga att både Dominikanerorden som Fransiskanerordern var en predikarordern eftersom tyngdpunkten för dem var just predikan vid sidan av sakramentsförvaltningen. Som ett led av detta bedrev de även själavård bland människorna. Eftersom munkarna missionerade i många städer bidrog rörelserna till att de länder i vilka de verkade kom närmare varandra.

Fransiskanernas grundare är Franciskus (1182-1226) vars ideal var imitatio christi. Dess orden utgår från Assisi i Italien. År 1222 fick gråbröderna, som de även kallades, påvens stadsfästelse.

Den andra tiggarordern, Dominikanerordern, utgår från sydfrankrike och grundades av Dominikus (1170-1221).

Trots att de båda var mendikantordnar med samma asketiska ideal fanns det ändock vissa skillnader. Medan Dominikanerna hade en intellektuell riktning, vilken grundar sig på Aristoteles läror, var Fransiskanerna mer praktiskt orienterade och ägnade sig huvudsakligen åt ”manuellt arbete och kärlekstjänst”.

Fransiskanerorderns åskådning betraktas ligga nära Platons, det vill säga en nyplatonism. Vid en snabb jämförelse dem emellan upptäcker vi således; om Fransiskanerna anser att människan har kunskapen inom sig sedan födseln menar dominikanerna att uppenbarelsen kommer utifrån och in i människan. Istället för att utgå från illuminationsläran sätter dominikanerna intellektet i centrum. Denna syn återspeglas också på deras nattvardslära (transsubstantiationsläran) eftersom Guds ord kommer in i brödet och förvandlar det vid konsekrationen, innan det ges till människan blir det självverkande. – ”ex opere operatio”.

Båda rörelserna utvecklade augustinismen vid sidan av sina vetenskapliga studier. Emellertid skiljer deras respektive skolor med tiden uppfattningen om nåden, vilken beskrivs som följande:

Då Fransiskanernas förespråkar viljan i centrum innebär det även att människan har en vilja att följa Gud. De intar härmed en semipelagiansk hållning. Den dominikanska skolan anser däremot att nåden är av Gud ingjuten, de för den Augustinska nådeläran.

Vad åsiktsstriden handlar om är ifall nåden är förberedande eller rättfärdiggörande.

Transsubstantiationsläran

Transsubstantiationsläran antogs vid fjärde Lateransynoden år 1215 och innebär att nattvardselementen, det vill säga brödet och vinet, förvandlas till Kristi lekamen och Kristi blod genom konsekrationen. Det i sin tur leder till att varje nattvardstagande är ett mässoffer eftersom Jesus Kristus är närvarande i elementen i kraft av Guds allmakt.

Denna nattvardssyn delas även av östkyrkan. Transsubstantiationen, eller förvandlingen, ansluter till Aristoteles filosofi – distinktionen mellan accidens och substans. Substansen är det som är något i sig själv, det vill säga intrinsikalt, medan accidensen är en tillkommande egenskap som färg, smak och lukt. Sakramenten är tack vare detta inte bara ett tecken på Guds nåd.

De är de verkliga bärarna av nåden vilket innebär att för att ett sakrament ska kunna överföra Guds nåd måste den sakramentala handlingen, i överrensstämmelse med kyrkans mening med sakramenten, utdelas av en präst.

Mottagaren måste naturligtvis också bära en tro och ”ett nådens tillstånd”.

I transsubstantiationsläran händer detta enligt Dominikanermunken Thomas av Aquino; brödets substans förvandlas till Kristi kropp och vinets substans förvandlas till Hans blod men accidenserna kvarstår vilket betyder att det vi iakttar fortfarande ser ut att vara brödet och vinet men substanserna i dessa är förvandlade.

Ambrosius av Milano är den som för första gången ger oss ett exempel på den västliga traditionen av transsubstantiationsläran. Skillnaden mellan den och östkyrkans nattvardslära handlar om Andens närvarande i konsekrationen.

I den östliga kyrkan används en så kallad epikles vilket innebär att det finns en åkallan av den heliga Ande att förvandla vinet och brödet. I den västliga kyrkan är det konsekrerande momentet instiftelseorden.

Augsburgska religions- och landsfreden

Den Augsburgska religionsfreden inföll 1555 där riksdagen leddes av Ferdinand I eftersom Karl V lämnat riket redan 1553 och förväntades aldrig mer återkomma. Det kom att bli ett historiskt möte efter ett officiellt godkännande av att riket skulle delas utifrån konfession och blev med det ett fall för furstarna.

Bakgrunden är den åsiktsstrid katolska kyrkan och kejsaren stod med de reformerta rörelserna. Reformationen i Tyskland hade vunnit flertalet anhängare, många av dessa var ekonomiskt välsituerade och såg bara fördelar med en brytning från den katolska kyrkan. Här kan vi nämna både borgare och bönder som landsfurstar och alla ville få tillgång till kyrkans rikedomar.

Eftersom landet var splittrat i flera provinser av självständig karaktär, styrdes dessa också av olika furstar varför kejsarens centrala politiska befogenheter inte var så stor. Det medförde att kejsaren inte fick gehör för sin riksreform eftersom risken var stor att denna skulle öka kejsarmakten.

Genom Wormsediktet 1521 togs kampen upp mot de reformatoriska rörelserna. Karl V ville återupprätta den katolska kyrkan i landet. Furstarnas svar på detta ledde till sammanslutningen av det Schmalkaldiska förbundet 1531.

Augsburgsinterimet 1548, vilket gick ut på att finna en kompromiss i väntan på kyrkomötet i Trient, blev aldrig accepterat av protestanterna eftersom de ansåg att deras krav inte tillmötesgick.

Positionerna var med andra ord låsta fram till riksdagen 1555.

Följden av den officiella överenskommelsen ledde till att furstarna kunde regera oinskränkt i sina territorier och kejsarmakten minskade ytterligare. Den Augsburgska religions- och landsfreden är därmed ett juridiskt reglerande i förhållandet mellan katoliker och anhängarna av Confessio Augustana.

Reformationen av kyrkan skrevs således in i rikets författning.

Vi ska för all del inte förledas i tron att den religiösa valfriheten gällde alla för det gjorde den inte utan det var enbart riksstånden som tilläts välja konfession. Undersåtarna, det vill säga människorna i territoriet, var tvungna att böja sig för den konfession som härskaren uppbar. Det var alltså furstarna som bestämde vilken religion som skulle praktiseras.

Visade det sig att människorna inte delade samma lära så fick de utvandra, vilket var tillåtet. Var dessa inte livegna uttogs också en särskild skatt och egendomarna såldes. Vi ska också minnas att det enbart var i de fria riksstäderna som det var tillåtet att utöva konfessionerna sida vid sida.

Kalvinismen undantogs beslutet som fri konfession utan det var Lutherdomen som blev rättsligt erkänd i riket. På grund av nattvardsfrågan kunde inte heller Zwingli ansluta sig till Confessio Augustana vilket resulterade i en egen skrivelse, Fidei ratio ad Carolum Imperatorem.

Dock fick inte skrivelsen gehör i riksdagen, inte heller Confessio Tetrapolitana vilken var de sydvästtyska städernas kompromisskrivelse.

Kyrkofurstarna kunde däremot inte konvertera till lutherdomen eftersom de då skulle förlora sina privilegier. Det här var kyrkans svar för att vidmakthålla den äganderätt på marken de ansåg sig ha – Reservatum Ecclesiasticum – för att den inte skulle gå förlorad. Furstarna motsatte sig detta. Trots att Ferdinand I gav sitt löfte om ett tillmötesgående mellan katolikerna och furstarna att den evangeliska läran skulle kunna fortgå på tidigare katolsk mark förblev det en konflikt, vilken sedermera ledde till det trettioåriga kriget.

Ekumenik

Begreppet ekumenik kan stå som synonym för en: interkonfessionell eller överkonfessionell verksamhet eller alliansverksamhet. Ekumeniken kan även indelas i tre områden. Det vi nog främst tänker på när vi hör ordet ekumenik är den samkristna verksamheten där kyrkor med olika konfessioner samverkar i gemensamma aktiviteter. Den ekumeniska teologin strävar däremot till en samsyn, konvergens, i det teologiska innehållet men där formuleringen av denna kanske inte alltid överensstämmer. I de fall denna har en total samstämmighet kallas det för konsensus. Med Andra Vatikankonciliet 1962-65 inrättades forskningsinstitut och särskilda lärostolar i ekumenik.

Redan 1910 togs den ekumeniska frågan upp om ett samröre över de konfessionella gränserna vid missionskonferensen i Edinburgh vilket ledde till bildandet av Internationella missionsrådet 1921. Orsaken var missionsrörelserna som var en av de drivande impulserna. Väckelseinspirerade Evangeliska alliansen, bildad 1846 av Thomas Chalmers, var en annan. Tanken var att skapa en större förståelse för det som förenade de kristna, således handlade det inte om en sammanslutning av kyrkorna.

Ekumeniken utvecklades under 1900 talet till att gälla ett samarbete mellan kyrkor. Vid det ekumeniska mötet i Stockholm var Nathan Söderblom upphovsmannen till Life and workrörelsen (liv och arbete) som genom denna arbetade med det politiska och sociala ansvar kyrkorna hade. Unga som gamla kyrkor möttes jämbördigt i den ekumeniska rörelsen likt olika grenar inom den universella och internationella kyrkan.

Vi kan finna spår av ekumeniken redan från den gamla kyrkan i de fyra koncilier som hölls med början av Niceakonciliet år 325. När sedan den katolska kyrkan etablerat sig som en universalkyrka var det slut på samarbetena.

Ända fram till 1949 fanns en reservation mot andra konfessioner och ekumeniken.

Påven Pius XII proklamerade detta klart i en instruktion 20 december från samma år där det i denna framgår att det endast finns en kyrka – den katolska. Men vinden skulle även komma att vända för ett närmande till ekumeniken av den katolska kyrkan.

Påven Johannes XXIII 1958-1963 tolkade kristenheten och ekumeniken annorlunda. I sitt verk Mater et Magistra 1961 gav han sin syn på människan och världen. Med detta visade han inte bara ett ekumeniskt intresse utan även en förståelse för att tidens strömningar inte nödvändigtvis behövde vara ett hot mot kyrkan.

Istället såg han kyrkans kärleksbudskap som ett livgivande hos människan i en pluralistisk värld. Hans verk Pacem in Terris, Fred på jorden, 1963 åsyftar det politiska läget runt om i världen. Utgår man då från kärleken, här personifierad Gud, och internaliserar den uppnår man dels det dubbla kärleksbudet och dels anammas den gyllne regeln.

Med detta kan man säga att den katolska kyrkan gick in i en ny epok i deras historia även om det har lett till kriser inom kyrkan.

Paulus VI fortsatte det ekumeniska arbetet i samma anda som sin föregångare. Han fortsatte samtalet med ledare inom andra religioner vilket bland resulterade i att bannlysningen från 1054 hävdes. Ett tecken på att han såg sig som ställföreträdare för hela kristenheten var att han avböjde kröningen av den påvliga tiaran.

Johannes Paulus II (1978 – 2005 ) bedriver även han en ekumenisk framtoning. Det sägs att eftersom Paulus II är polack för han en egen linje för den katolska kyrkan. Påverkar då detta hans syn på ekumeniken?

Det finns en vilja att närma sig den ekumeniska tanken, trots detta verkar hans försök till ett ekumeniskt samtal enbart omfatta kristenheten eftersom han anser att kristenhetens splittring är en skada på världen. För att uppnå enheten i gemenskapen är då eukarastin och nattvarden uttrycken vilka banar vägen till detta. Ekumenik för honom innebär således en kristen gemenskap, inte ett närmande av andra religioner.

Förvisso anser han att vi alla måste närma oss för att skapa en bättre värld, medlet han tillgår för att genomföra och aktualisera detta med är trots allt den katolska kyrkans suveränitet. Än idag erkänner inte den katolska kyrkan någon frälsning i någon kyrka utanför sig egen, nämligen Universalkyrkan i Rom – den katolska kyrkan och dess suveränitet.

En viktig milstolpe inom ekumeniken var den kristna konferensen i Beirut 1968. För första gången medverkade en officiell observatör från en annan religion, nämligen islam. Om det tidigare sagts vara kyrkornas ekumenik måste man i och med detta påstå att det är en religionernas ekumenik.

Ekumeniken som rörelse har fått till stånd en ny relation mellan både den ortodoxa kyrkan som till den katolska kyrkan och den protestantiska.