Kvinnan har i långa tider varit en del av kristenheten och kyrkan. Kyrkan hade nog inte hade sett ut som den gör idag om inte dessa kvinnor hade funnits. Arbetet var riktat åt andra och ska med det vara ett ökat socialt ansvarstagande utifrån hemmets lugna vrå. Det var en möjlighet för dåtidens kvinnor att kunna träffas och tillsammans utföra (andliga) goda gärningar utan att männen var inblandade.
Idéivraren såg heller inte dessa möten som ett hot mot det rådande konventikelplakatet trots att andliga spörsmål förekom. Däremot rädes hon om undervisningen som förekom på mötena var i överrensstämmande med kyrkans lära varför en präst inkallades. Resultatet blev att prästen läste högt och kvinnorna teg och handarbetade.
Ännu var det för tidigt för kvinnan att ta plats i det officiella livet och dessutom ett hot mot treståndsläran.
Ivrarna sades ha en dubbelbottnad karaktär. Å ena sidan startade de upp en kollektiv sammankomst för kvinnor vilket i sig var ett genombrott för den traditionella synen om kvinnan som en andlig husmor bunden till hemmet med ansvar för hushållet. Å den andra sidan finns det en individualistisk tanke i detta kollektiv som grundar sig på att när hon ber biskopen om lov till att hon och hennes nära ska få ta nattvarden i en annan församling accepterar hon inte enhetssamhällets tanke om en given sockengemenskap. Vilket i sin tur innebar att hon motsade sig myndighetskyrkan och en del av dess ”oupplysta” präster.
Ändock gick hon till biskopen och bad om lov varför den kollektiva tanken trots allt fanns med. Vi har alltså att göra med två perspektiv; för det första var syföreningarna ett eget kvinnoforum, för det andra satt de tysta och arbetade till prästens högläsning.
Genuskonstruktionen var således djupt förankrad
Om syföreningarna tidigare var bundna till särskilda kvinnor så förändrades det med tiden när männen trädde in som ”ledare”. Problematiken var om föreningarna skulle ses som en del av kyrkan eller vara ett hot mot denna. Kyrkan uppmärksammade sedermera kvinnornas arbete och drog nytta av detta.
Syföreningarna assimilerades därför inom kyrkans ramar under två former, det ena var att syföreningen knöts till själva församlingen, det andra var församlingstanken som innebar att man aktiverade sina lekmän inom församlingen. Eftersom kvinnorna ville hjälpa till med sådant de ansåg sig vara duktiga på borgade detta för att kvinnorna faktiskt själva hjälpte till att klassificera sina yrken som typiskt kvinnliga. Följden blev att kvinnorna skapade en överlappande zon mellan den privata och offentliga sfären.
Med sina ”kvinnliga sysslor” som omsorg, omvårdnad, uppfostran och handarbete kunde de verka inom dessa två sfärer vilka med tiden kanske mynnade ut till den dubbelarbetande kvinnan idag.
Ett typiskt genomgående drag är att kännetecknande för vad kvinnan skulle engagera sig i utifrån grundvalen av vad hon ansågs klara av och var bra på legitimerades genom Bibeln. Med gammaltestamentliga skrifter som norm är det i huvudsak omvårdnad samt att tjäna mannen och Gud kvinnan föreskrivs att följa eftersom den primära religionssocialiserande processen uppfattas olika mellan män och kvinnor.
När då pojkarna internaliseras med en maskulin Gudsförebild blir Gud en självrepresentation av det egna könet och därmed den högst auktoriteten vilket leder till att kvinnans självbild fallerar och hon får tämligen svårt att utveckla sin egen auktoritet. Betraktar vi då Gudsrelationen som ett maktperspektiv leder det till att mannen tilldelas två egenskaper; i positionsmakt är han allsmäktig och som könsmakt är han fader. När kvinnan bryter sig loss från detta och skapar egna erfarenheter, som syföreningskvinnorna kom att göra, ökar deras självbild men de kan hamna i konflikt med de äldre Gudsrepresentationerna, inte minst mot männens syn på dessa. Därmed utgör de ett hot och ett brott på kontinuiteten.