365 Days in Life

Duger jag? Är jag älskad? Finns det en mening med mitt liv?

Ovanstående tre frågeställningar stod i en tidning för en tid sedan.

Uppenbart så finns det ett stort behov idag av att stanna upp och i eftertanke fundera över det som är bland de mest grundläggande i varje människas liv. Svaren vi då får skiftar i en så varierande grad att sådana självklara saker som att känna sig älskad, att vara någon och duga som den människan, och att uppleva glädje över att få finnas till, är det verkligen bara några få förunnat?

Tanken är skrämmande.

Rädslan för att inte vara älskad inte bara ökar, den stegras också när vi inser att vi inte kan köpa oss lycka och framgång. Det räcker inte med yttre framgång och materiellt välstånd när ditt inre är ett ökenlandskap. Den vilsna tillvaron som tycks prägla dagens samhälle är en ren avspegling på hur människan känner sig och förtjänar därför verkligen att granskas mer ingående. Framförallt då ”tidens trend” ideligen säljer oss olika utbud alltifrån nya och ”bättre” livsåskådningar till att skapa ett slags Nirvana för ”frusna själars sällskap”.

Visst är föränderligheten kreativ, men bara så länge människan inte blir slav under den. Vi har startat en karusell få vågar hoppa av. Och rädslan för att inte klara av alla uppsatta mål, som tillsammans med skuld och skam över att man inte presterar det, är en av medaljens baksidor.

Prestationsjaget kräver duktighet och ödelägger därmed människovärdets självuppfattning vilket resulterar i att man varken ”känner sig duglig” eller älskad. Därmed är den existentiella grundtryggheten rubbad.

I så fall vill jag kontra med att citera två verser ur Markusevangeliet 8:36-37: Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sitt liv? samt Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?

Varje framgång kräver sin försakelse, det tror jag vi alla är överens om. Kärnan ligger mer i om vi är beredda att försaka något vi en gång har vunnit. Den lycksalighetssträvan vi nu köper oss sker som sagt på bekostnad av vår existentiella trygghet. Den mest fundamentala byggstenen i våra liv har börjat rämna. Är då priset verkligen värt denna strävan?

Ställt ur ett kristet perspektiv så ses de stora livsfrågorna, och mänskligt självförverkligande, ur en annan aspekt där inkarnationen är grunden för allt hopp. Till att börja med är tron i sig en total livsåskådning och synen på livet är att leva i Kristus. Det i sin tur leder oss in på frågan om det finns det en mening med våra liv.

Av allt skapande står människan högst på den hierarkiska skalan, vi är avbildande efter den goda förnämsta och största förebilden någonsin – Gud. Bara genom det har vi intagit en särplats i själva skapelsen, vilket i sig är en stor mening. Att vi dessutom skall förvalta allt skapade som kan vara allt från att skydda vår planet från föroreningar, förebygga uppkomsten av orättvisor till att försöka bevara världsfreden och inte minst upprätthålla den tro som en gång ålagts oss, ger oss en definitiv mening med livet.

Fast den största meningen med livet är att just få vara skapelsen människa (emanationen), att vi överhuvudtaget existerar. En av vår tids mest kända vetenskapsmän, Albert Einstein, beskriver livet så här Det finns bara två sätt att leva. Antingen som om mirakel inte finns. Eller som om allting är mirakel…

Personligen tror jag att han i detta uttalande faktiskt tillstyrker det sistnämnda, för ju större kunskap människan får om skapelsen – desto mer ödmjukt ser hon hur stor skapelsens kraft är.

Det mikrokosmos vi lever i är bara en byggsten i något som är så mycket större, där betydelsen helt grundar sig på godhet och kärlek istället för illvilja och ondska. Det handlar om ett gigantiskt pussel där varje bit rätt måste fogas samman för att vi skall förstå hela vidden av det. Därför är det också viktigt att vi inser vårt förhållande till detta pussel, skapelsen.

Betänk först då på att vi var goda nog för att Gud och Den Helige Ande skulle ta sin boning i människobarnet Jesus. Tänk sedan på snöflingorna. Alla har de formen av en stjärna fast ingen av dem ser exakt likadan ut, trots att det finns miljarder av dem. Och så är det också med oss. Vi är alla skapta som människor. Vi kanske ser olika ut, men i grund och botten är vi samma underbara skapelse med samma värde. Däremot behandlar vi varandra väldigt olika.

Människan styrs ofta omedvetet, och tyvärr ibland medvetet, av lögnen. Och vem kan egentligen utropa sig vara mer värd än någon annan? Den som är utan skuld kan kasta den första stenen… är ett välkänt uttryck av Jesus. Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det skall ni också göra för dem […] Matt 7:12. Därmed klargörs det att ingen är någon annan förmer.

Som jag ovan nämnde så tog Gud och Den Helige Ande sin boning i Jesus. Det innebär att Han antog mänskligt kött utan att själv bli kött, och han gjorde det därför att gudomliggöra människan till det bättre. Det var målet i inkarnationen. Genom sitt människoblivande tog Jesus på sig människans synd utan, och detta är viktigt, att själv fyllas av den. Istället förvandlar Han den mänskliga existensens gemensamma grundskikt till sin likhet.

Fast genom arvsynden vi alla bär på sedan syndafallet kan vi inte ta emot Guds ord med öppet hjärta om vi inte genom dopet avsäger oss all skuld och på så sätt blir renade. Dopets funktion är att skapelsen tar sig en ny början som den en gång var tänkt, utan synd och skuld.

Människan avsäger sig all ondska, hon ser meningen med livet genom Guds ord och Jesu inkarnation, och vill därför verka i betydelsen som sann kristen. Sammansmältningen av kropp och ande, det underbara bytet (commercium mirabile), d v s, delaktigheten av gudomligheten och det köttsliga i människan, blir verklighet då Kristi (Guds) närvaro inom oss upplevs som just verkligt (unio mystica).

Tanken bakom detta är att vi människor har fått en ny chans att se livet från en annan nivå där värdet inte bestäms utifrån prestationer, utan där Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se som det står det i Hebréerbrevet 10:1. Och då handlar det inte om att vi blir styrda av en ödesmakt vi inte kan påverka, utan mer att våga lägga vår tilltro till en osynlig kraft som är god.

Hur mäktig och stor denna kraft är får man förståelse för när man vågar ta den till sig (Credo ut intelligam). Då förstår man också vilken kraft det handlar om. När Herren säger till Mose i 2 Mos 33:14; Jag skall själv gå med er, så att du slipper oroa dig, handlar det inte främst om att Han går före och talar om hur Mose skall gå. I själva verket är det Moses inre övertygelse som ska föra honom dit han ska, vägledd av den kraft som Gud har givit honom.

För en kort stund fylls han visserligen av tvivel och vacklar i sin tro, men gör ändock det Herren ber honom att göra. Mose vet att Gud aldrig skulle be honom göra mer än vad han förmår, även om det stundtals kan kännas som så. Han vet också att Gud aldrig kommer att överge honom. Det betyder att det som krävs av Mose inte på något sätt är ett ”offrande” i den mening som de prestationskrav vi idag känner.

Tvärtom!

Relationen dem emellan har skapat så trygga och starka band att rädslan för både döden och ångesten över livet har övervunnits. Med andra ord; Mose vet att han duger som han är, han känner dessutom sig stark genom Guds nåd och kärlek och han skulle aldrig tvivla på den. Alltså känner han sig trygg i tillvaron. Denna ömsesidiga förståelse, som har skapat en kärleksfull fast och stabil tro, är hjärtpunkten enligt Luther.

Ordspråksboken 24:10 säger; Förlorar Du modet i nödens stund, har Du också förlorat din kraft. Och den kraft som människan under lång tid sökt, och fått, av Gud har idag ersatts av andra spektakulära ”gudar”. Detta syndrom är i och för sig inget nytt. Ända sedan fornkyrkan och kristendomens födelse har denna religion periodvis varit förföljd, till och med Paulus bedrev en ivrig hetsjakt mot de kristna innan han själv fick sin uppenbarelse

Fast aldrig förr har kristendomen blivit så misstrodd som idag.

Dagens samhälle lider av allvarlig sjukdomar såsom stress och egoism, de i sin tur ”smittar” dess invånare till utbrändhet, både själsligt som kroppsligt. Så länge vi ser det materiella som det livgivande elixiret, desto mindre inflytande får kärleken i våra liv. Klyftan mellan empati och självgodhet ökar. Samhällets krav på människan leder till självutplåning och det band som en gång byggts genom kärleksbudet har kapats i båda ändar.

När det handlar om själavård sätter det sekulariserade Sverige mer sitt hopp på snabba undergörande konsulter och dyra weekendanpassade spabehandlingar än att lyfta blicken en smula och då upptäcka det som gör det möjligt att stoppa denna karusell. Med Jesu förebild för mänskligheten segrar det goda inom människan, det är ju då vi blir det vi egentligen är skapade till.

Att låta kraften ingjutas i våra hjärtan är detsamma som att älska, och tillåtas att bli älskade. Och kanske är det just i detta vi finner svaret på frågorna; om jag inte kan älska mig själv, hur ska jag då kunna älska andra? Hur ska jag någonsin kunna känna mig duglig om inte ens jag själv kan älska mig? Varför finns jag då till?

Det andra steget till ett mänskligt självförverkligande handlar således om att tillåta sig ingjutas av det mod som Guds kraft ger oss. Fast för somliga är det inte bara svårt, att överhuvudtaget förena tanke och känsla kring Gud har kommit att bli ett skällsord för de flesta. Att vara kristen är idag inte bara att vara ”annorlunda”, det är också ”fult”, för någonstans på vägen har vi förlorat vår tro.

Människan är visserligen en fri viljande skapelse, alltså har hon rätten att själv bestämma över vad hon vill och inte vill tro på. Hon har i sin fulla frihet valet att antingen vara ond eller god. Men när hon utnyttjar sin frihet till att vara ond bryter hon mot ett av de 10 budens heligaste; Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv Lukas 10:27.

Vi behöver inte få det bekräftat ur Bibeln för att förstå varför: Ondskan skapar vi själva. Tidigare moraliska frågor modifieras för att passa in i våra ”nya” liv. I gränslandet hamnar den kännande och medkännande människan. Konsekvensen blir att identiteter byggs upp kring prestationer där människan kan ”gå över lik” för att nå sina uppsatta mål.

Därför är det nu dags att vi börjar hörsamma vår egen försoning. Försoningen är förlåtelsens frukt och denna bygger på förståelsen. Kan vi förlåta oss själva så pass att vi kan acceptera och försona oss med att vara de personligheter vi var och en är, då kan vi också förmå oss att se vilka underbara skapelser vi är och varför vi finns till. Istället för individualismens timliga jagande efter bekräftelse kan vi lugnt promenera vägen fram till fullkomlighetens sanning där mitt beteende förändras, och ditt beteende förändras, och där vi tillsammans delar på något som är bättre.

Guds kärlek.

Jesus fördömer ingen. Det räcker med att ”bara” vara människa och ta emot Hans kärleksfulla budskap. För det finns gott om kärlek, det finns mycket nåd, och även om de flesta väljer att inte se det betyder det inte att de inte är älskade av Honom. Mot alla odds så finns Han där med sin givmildhet i tålmodig väntan på att Du skall se det.

Och visst är det tryggt att veta, trots allt.

Avslutningsvis vill jag skänka Dig några tänkvärda ord på färden:

Att vara stark är inte att aldrig falla
Att alltid veta
Att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta
Att hoppa högst eller vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst
Att komma längst eller att alltid lyckas
Att vara stark är att se livet som det är
Att acceptera dess kraft och ta del av den
Att falla till botten
Slå sig hårt
Och komma igen
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast
Att vara stark är att se Jesu ljus i mörkret och att alltid kämpa för att nå dit