365 Days in Life

Hur stor är sannolikheten för att Gud finns?

Engelsmannen Stephen D Unwin, som är doktor i teoretisk fysik, har försökt att räkna på frågan. Han kom fram till att sannolikheten för att Gud existerar är 67 %. I beräkningen användes en ekvation som teologen och matematikern Thomas Bayes presenterade 1763.

Ekvationen är grundstenen i den så kallade bayesianska statistiken, där nutida observationer används som utgångspunkt för att beräkna sannolikheten för att något kommer att ske i framtiden.

Utgångspunkten i sannolikheten för Guds existens är talet 50% (det mest neutrala). Man tar sedan ställning till sex olika fenomen och bedömer hur förekomsten av vart och ett av dem passar ihop med Guds existens. Blir det till exempel mer eller mindre sannolikt att Gud existerar om det finns ondska eller mirakel?

Problemet är naturligtvis att de valda värdena alltid kan diskuteras, och i slutänden är tron på en Gud en personlig sak som inte har något med matematik att göra. Dock är ekvationen ett svar utifrån de statistiska överväganden som Stephen Unwin tog sitt avstamp från i följande sex fenomen: 

Denna uppställning är omstridd, så det borde stå klart att det inte finns någon särskilt betydelse för just siffran 67%. Numret är subjektivt och speglar Unwins egna känslor snarare än att vara ett visst mått av verklighetsbaserad fakta. Skulle Du som läser detta också prova på uträkningen hamnar troligtvis även du på siffran 67% – men bara om du håller med om alla antaganden, argument och utvärderingar av de ”bevis” som har ”identifierats” av Unwin.

Han beräknar sin personliga skattningsnivå (kalkylering) och ingenting mer. Han rättfärdigar uttryckligen det med att: ”I den Bayesianska världen är detta precis vad en sannolikhet står för: ett mått av tro eller nivå av förtroende för vissa påståenden som är sanna”. Unwin hänvisar till en på förhand 50% sannolikhet om sin Guds existens genom att hävda att de andra 50% är ett uttryck för maximal okunskap.

Om vi börjar med ett erkännande att vi faktiskt är okunniga om vilka, om några, av de tänkbara gudsuppfattningar som kan vara sanna (med andra ord, om vi inte har kunskap om andra Gud/gudar) – ja då finns det ingen mening med att gynna en idé som utesluter motsatsen. Därför måste alla tänkbara gudsuppfattningar beaktas, varav den judisk-kristna konceptet bara är en av ett nästan outtömligt antal.

För att hävda sin teori påpekar författaren att det finns tillräcklig mängd av bevis som behövs (även om de är några få och små) för sannolikheten att en jättekängururåtta spontant kan materialiseras i en mikrovågsugn. Detta väcker en annan viktig punkt. Medan vi åtminstone får veta att kängururåttans materialisation ingår uppsättningen ”möjliga saker”, har vi ingen möjlighet att veta om också ”gudar” faller inom den uppsättning av ”möjliga saker”.

Unwins avsikt är att sätta en 50% prioriterad sannolikhet. Han bekräftar sin beslutsamhet att stå vid 50% siffran eftersom ”de närmare detaljerna för den ’person-Guds’ natur är sekundärt (underordnat) i mitt sinne till frågan om Hans existens”. Efter att ha avfärdat all konkurrens föreslår författaren att vi betraktar sanningen om hans val som ett 50/50 förslag.

Om nu Unwin vill beräkna den sannolika förekomsten av Gud/gudar så kan han inte argumentera för en transcendent kristen Gud, en personlig gud, en medveten gud, eller för någon särskild innebörd åt begreppet ”gud” alls. Det som skiljer hans gud mot ”andra” gudar/Gud släpper nämligen loss en störtflod av alternativa möjligheter för vad Gud/gudar är och om deras existenser.

Unwin fortsätter med att diskutera människans ”moraliska mening”, det vill säga hennes förmåga att känna igen gott och ont, något han mer anser ha kommit från en Gud än från naturalistiska eller evolutionära källor.

Han sätter ”Redovisning av godhet” sannolikt eftersom det finns en gud på 100%, men bara 10% sannolikhet i en gudlös värld. Gud och monoteistiska religioner finns och Gud skapade människan till sin avbild. Därför är ”Redovisning av godhet” mer en sannolikhet än en oundviklig konsekvens att människan själv skulle känna igen skillnaden mellan gott och ont.

Blind tro är enligt honom den matematiska motsatsen till förnuftet. Det är en stängning av ögonen och en vägran att tänka. Han presenterar därför en form som inte argumenterar för en tro, men att agera på ett sätt som skulle behaga Gud – även om Gud inte finns!

Det som är intressant är att det Unwin anser vara 100% säkerhet för existensen av en gud underförstått kräver blind tro. Snarare argumenterar han för en ”motiverat säkerhet” i närheten av 98% och medger en personlig säkerhet på 95%. Han ställer sig också frågan om en ateist kan fästa tilltro till en religiös nekande framställning. 

Finns det någon form av erfarenhet till stöd för tron i icke-existensen av en gud? Han drar slutsatsen att tron på icke-existensen av Gud inte har någon mening.

När man betraktar ALLA gudsföreställningar som ”kan” vara sanna uppstår det problem som ni kanske märker. Om ett gudskoncept kan presenteras som ”möjligt” så kan de som uppfattar ett annat gudskoncept upphäva det första.

Det finns dock en koppling mellan resonemanget om vad en gud ”bör” vara eller göra, och vad en gud faktiskt ”är” eller gör. Det första kräver spekulation. Det andra kräver en manifestation, ett tecken, för att visa att det första är sant. Så ser problemet ut om man ska försöka sig på att definiera en gud som sann snarare än att studera själva gudarna i deras naturliga miljö. 

Några svagheter i urvalet att fundera över.