Vad har romarriket med den kristna religionen att göra?
Om sanningen skall fram så har den spelat en mycket stor roll. Och det är det som vi nu ska titta lite närmare på. Fast först måste vi veta lite om den historiska bakgrunden och utvecklingen i det romerska imperiets epok.
Vid tidpunkten av Roms grundande, cirka år 752 före Kristus, befolkades landets mellersta del av ett folkslag som kallades Etrusker. Ni har säkert hört talas om dem tidigare. Bland annat var de duktiga på att smida och hantera guld.
Etruskerna hade en högt utvecklad kultur som fick en viktig betydelse för romarna, bland annat att lära sig konsten att bygga bra vägar. Som i så många andra länder så levde romarna under etruskiska kungar sida vid sida med den etruskiska befolkningen. Fast romarna tyckte inte om detta. De ansåg att de fick ”leva i skuggan” av de andra, samtidigt så hatade de den etruskiska kungen.
Något var tvungen att göras!
Sagt och gjort, cirka 500 år före vår tidräkning, med andra ord innan jesu födelse, gjorde romarna uppror och avsatte kungen. Rom blev nu en republik, och det innebär att landet varken hade någon kung eller ledare som var utsedd från födseln.
Ordet republik har vi allt sedan dess fått från deras språk, latinet, och på den tiden betydde det ungefär ”staten”.
Steg för steg vidgade romarna sitt välde, och det ena landet efter det andra besegrades. Till sist var det bara de gamla grekernas kolonier på Italien sydkust som fanns kvar. Så år 270 före jesu födelse slog man till och vann mot fältherren Pyrrhus. Efter det behärskade romarna hela den italienska halvön söder om Poslätten.
Det romerska riket blev efterhand en stormakt som lätt drogs in i olika konflikter, och man hade börjat att snegla tvärs över Medelhavet mot handelsstaden Kartago. Tanken var att romarna ville skapa ett Mare Nostrum, och det innebar kortfattat att de skulle härska i alla länder runt Medelhavet. Alltså, Medelhavet skulle gränsa till det romerska imperiet i samtliga väderstreck.
År 146 före jesu födelse brändes och jämnades Kartago mot marken. Sin absoluta storhetstid kom ca år 117 efter jesu födelse, då hade romarna lyckats att skapa det Mare Nostrum man så gärna önskade.
Det mörka på kartan är det romerska riket, och kan ni lite geografi känner ni säkert igen kartan över Europa och vilka länder som hade intagits.
Hur blev det då för invånarna i landet?
Många hade varit med om att utkämpa slagen, fast få fick dela rikedomarna som vanns. De rika blev mer rika medan de fattiga fick leva som fattiga. Flera var tvungna att sälja av sin mark till de nyrika så stora jordagods bildades som sköttes av slavar. Ja, det var vanligt med slavar av lågt stånd, hebréer och andra fattiga folkslag på denna tid . Man kan säga att alla hade slavar, även de som var fattiga.
För en del slavar gick det bra. De kunde ”adopteras” av sina ”Herrar” och tas upp i familjen. Faktum var att det här med arv och arvsrätt knappast existerade i dåtida Rom. Det var lätt att göra sin son arvslös och istället föra över arvet på någon annan. Till och med till en slav!
Moral fanns visserligen, men inte heller så som vi tror.
Att ha ”utomäktenskapliga äventyr” var fullt tillåtet. Eventuella barn i de ”förhållandena” fick det däremot sämre. Antingen blev de slavar eller helt enkelt förskjutna ut på gatan. Det var en dekadens (förfall) i den moraliska andan utan detta like!
Något gott förde visserligen romarnas herrevälde med sig.
Pax Romana – den romerska freden, blev ett begrepp och innebar att man skulle kunna färdas i hela det romerska riket utan att bli ofredad. Såvida man inte stod på ”den svarta listan” förstås. Då var man väldigt begränsad. På denna lista kunde man återfinna sådana personer som inte var önskvärda i riket. Exempelvis förrädare mot Kejsaren eller någon med en avvikande livsåskådning än den romarna föreskrev.
En av de största Gudarna man tillbad var Jupiter.
Romarna gjorde det lätt för sig, de skrev en form av ”kontrakt” med sina gudar. Gick det väl i strider, förmögenheter och i livet, ja då offrade man mängder till dem. Gick det däremot sämre kunde man ”bryta” kontraktet närsomhelst. Gudarna kom då att bli en ”orsak” till att det inte gick bra, just för att de då varken ”beskyddade” eller hjälpte dem när hjälpen behövdes som mest.
Man hade också något som kallades för Kejsardyrkan och det innebar att kejsaren hade lika stor makt och kraft, ja nästan större, än vad gudarna hade. Religionen på den tiden blev blandad av flera olika livsåskådningar, filosofier och kulturella traditioner från länder man hade erövrat, fast i överlag från orienten. Allt samlades i en enda ”kaka” och gav upphov till en ny religion som kom att kallas för ”Hellenismen”.
Vad det är kan Du läsa om i hållplats Hellenism.
Hierkarkin, rangskalan för människorna, var viktig. Samhället präglades av stark paternalism, det vill säga att den äldsta mannen i familjen hade den yttersta makten. Nu spelade det ingen roll var i samhällets stege man befann sig. Denna paternalism fanns hos alla, både hos romarna, hebréer som hos slavar. Deras känsloliv var också ytterst torftigt.
Man hade inte samma känslor för exempelvis sin fru och barn som vi kan känna idag. Att ha en hustru var bara ett bra socialt ”status” hos mannen. Barn skyddade släktets fortbestånd, i övrigt var de inte så mycket värda. Frun hade inget att säga till om, utom i hemmet som hon förväntades sköta. Fast den yttersta makten fanns alltid hos mannen. Många äktenskap arrangerades så att man kunde klättra uppåt i rang på den sociala stegen.
För de som inte delade samma livsåskådning gick det sämre. De blev förföljda, fängslade och dödade. Och de kristna var särskilt utsatta. Paulus, mannen som kom att bli en av Jesus lärjungar, var romare. Innan han blev omvänd var han en av dem som förföljde de kristna.
Det var nu som den kristna religionen började att växa fram. Men rädslan för kejsaren och vad han kunde göra fick ”gryningsfolket”, som de första kristna kallades, att smyga med sin tro. Man samlades tidiga mornar. Antingen ute någonstans där inga människor fanns, eller i djupa gravvalv, så kallade katakomber, för att tillsammans få be och tala om Jesus och Fadern.
Gryningsfolket har hållplats De första kristna där du kan få läsa mer.
Allt efter som århundradena passerade så började det romerska imperiet rasa ihop. Krig utbröt med jämna mellanrum och irritationen i ”staten” ökade. Den siste kejsaren som härskade i riket dog 395 efter jesu födelse och då delades Rom i två delar.
Östrom som långt senare kom att bli muslimskt och Västrom som så småningon blev katolskt. Västroms historia blev kort. Kejsaren som härskade där blev avsatt 476 e.kr av germansk militär, och med det brukar man säga att det blev västroms fall.
Östrom levde vidare, dess huvudstad var Konstantinopel, men fick till slut ge sig för turkarna och det bysantinska riket år 1453 då dessa tog landet i sin besittning. Därmed var det romerska imperiets saga slut.