Noa – נוֹחַ, Noach
Berättelsen om Noa börjar med att ”Herren såg att ondskan på jorden var stor” (1 Mos 6:5). Gud tänker därför förgöra hela mänskligheten förutom Noa och hans familj (1 Mos 7:1).
I Bibeln kan en del människor bli förfärligt gamla, som Noas pappa Lemek. Han var hela 182 år gammal när Noa föddes.
Han gav Noa namnet därför: ”denne skall ge oss lättnad i vårt arbete och vår möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat”.
Lemek dog när han var 777 år gammal, och då Noa var 500 år fick han sönerna Ham, Sem och Jafet.
Vid denna tid började människorna bli talrika på jorden. Döttrarna som föddes var vackra och ”jättarna”, för det fanns nämligen både jättar och gudaväsen, tog dem som hustrur. Dessa jättar och väsen var urtidens hjältar och deras rykte stort och omtalat. Överbefolkningen bara ökade, att människorna blev så gamla gjorde ju inte saken bättre.
Så Herren sade att hans ”livsande” inte skulle stanna kvar i människan för alltid, hon var ju trots allt bara gjord av kött. Därför bestämde Han att människans livsålder inte skulle överstiga 120 år.
Men i takt med att befolkningen ökade, så växte även ondskan. Herren såg detta. Människan blev full av onda uppsåt och tankar som var alltigenom elaka. Och Herren ångrade bittert att han hade skapat människor, för det var inte såna här människor han hade tänkt sig.
”Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag gjorde dem”.
Fast det fanns en som hade vunnit Herrens välvilja, Noa.
Det här är berättelsen om Noa, syndafloden, och hur han fick sin uppgift av Gud.
Noa slet hårt och arbetade som åkerbrukare. Han var förresten världens första vinodlare. Noa levde också i en djup gemenskap med Gud. En dag, när Gud såg att denna ondska fördärvade jorden och det skapade, talade han till Noa.
”Jag har bestämt att jag ska göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld.”.
Han bad Noa bygga en ark av goferträ som han sedan skulle bestryka med jordbeck, både inne och utanför. I arken skulle han inreda olika rum. Själva arken var 150 m lång, 25 meter bred och 15 meter hög (1 Mos 6:15). Taket skulle inte vara högre än en halvmeters resning. Ingången var tvungen att ligga på ena sidan och hela arken skulle vara tre våningar.
Noa slet hårt med det hela, och fick sedan veta varför han fick i uppdrag att konstruera båten. Herren tänkte låta floden svämma över jorden för att förgöra alla varelser under himlen, förutom vissa.
Gud slöt ett förbund med Noa. Med sig skulle han få ta sin hustru, söner och sonhustrur. Av allt som lever skulle han föra in ett par av varje, en hane och en hona (1 Mos. 7:2-3).
Det var också tvunget att bunkra upp en massa mat så att alla skulle överleva, för Noa förstod att detta skulle vara en lång tid.
Så kom den dagen när Herren bad Noa att ta med sig sin familj till arken. ”Om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till, allt som jag har gjort.”
När floden började att översvämma jorden tog Noa med sig de utvalda in i arken och låste den. I Bibeln står det ”på den sjuttonde dagen i andra månaden”, om vi nu ska räkna om detta så det blir det med vår tid mätt var det den 17 februari som regnet bröt loss över jorden. Samma år blev Noa 600 år.
Regnet formligen öste ned och floden som Gud utlovad kom och spolade bort allt. Vattnet steg och blev till slut så högt att arken lyftes från marken och började flyta. I 40 dagar och 40 nätter höll detta oväder på och floden blev så kraftfull att den snart täckte hela jorden, den var så djup att de allra högsta bergen som fanns låg sju meter under vattenytan.
Inte nog med det, vattnet fortsatte och fortsatte att stiga. I 150 dagar steg vattenytan (1 Mos 7:24) innan regnet avtod. Herren lät därefter en vind blåsa över jorden och vattnet började nu att sjunka (1 Mos 8:2). På den sjuttonde dagen i den sjunde månaden, alltså i vår tid mätt den 17 juli, blev arken stående på berget Ararat (1 Mos 8:4).
Vattnet fortsatte att sjunka undan och på den första dagen i den tionde månaden blev bergets toppar synliga. Fast Noa väntade i ytterligare 40 dagar innan han släppte ut en korp.
Denna fick flyga fram och tillbaka över jorden tills den hade torkat upp helt.
Sedan släppte han iväg en duva, bara för att se om vattnet hade sjunkit undan på marken. Då hade ju duvan kunnat vila sig. Men duvan hittade ingen plats att vila på så den kom tillbaka till Noa. Jorden stod alltså fortfarande under vatten.
Tålmodigt väntade Noa i sju dagar innan han på nytt släppte ut duvan. Och se, på kvällen kom den tillbaka med en alldeles färsk olivkvist i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan på jorden. För att riktigt vara säker väntade han i ytterligare sju dagar innan han provade att släppa ut duvan igen. Han vill ju vara 100% säker. Och det kunde han vara, för duvan som han hade låtit flyga iväg kom aldrig tillbaka.
Den första dagen i den första månaden, på Noas 601 levnadsår, hade allt vatten torkat bort och han lyfte undan taket på arken. Hela jorden var torr ca 1 1/2 månad senare och då bad Gud honom att ta med sig sin hustru, sina söner och deras fruar och gå ut ur arken. Likaså alla djur som de hade tagit med sig.
Du kan tänka dig vilket myller att djur och ljud det blev när de fick komma ut från den mörka arken och fria fick springa på jorden. Guds mening var nu att alla skulle föröka sig och på nytt skapa stora hjordar av både djur och människor, fast denna gång som goda människor utan ondska.
Noa lät bygga ett altare åt Guds ära och offrade på det. Och då Herren kände dofterna talade han till Noa och sa att han aldrig skulle låta jorden översvämmas igen av floden så att allt levande utplånas.
Och bara för att de skulle kunna lita på Hans ord så slöt han ett förbund med Noa. Som ett tecken på att alla skulle se att Gud höll sitt ord skulle Han hädanefter spänna upp en ”båge” i skyn, och då man kunde se ”bågen” visste man att regnet skulle avta och ingen ny flod skulle översvämma jorden.
Aldrig någonsin.
Det är det förbund vi än i dag kan beskåda när solen tränger igenom regndropparna, nämligen regnbågen. Och regnbågen är just det tecken Herren förband sig med till Noa. Det innebär i klartext att allt levande på jorden aldrig mer ska vara skrämda för att en flod som syndafloden ska uppkomma igen så ingen överlever. Det ska Gud se till.
Noa levde i ytterligare 350 år efter floden och blev hela 950 år gammal innan han dog.
Visste Du att det finns en liknande syndaflodsberättelse i Gilgamesheposet som troligen skrevs ca 1100 år före den om Noa (ca 2001-2000 f.kr)? Det var hos Sumererna, ett folk som levde norr om platsen där Noa bodde, denna nu äldsta och kända mytologiska berättelse uppstod.
Visste Du att det ytterligare finns en liknande flodberättelse? Atrahasiseposet är viktig del i den assyro-babyloniska litteraturen och skrevs ca 1700 f.kr. Den påminner mycket om Gilgamesheposet. Textfragmenten är skrivna på akkadiska och handlar om hur människorna skapades. Eposets huvudfigur är Atrahasis.
Även här har människorna förökat sig för mycket. Guden Enlil vill därför förgöra människorna men guden Enki går emot och ger Atrahasis i tyshet order om att bygga en båt som han ska fylla med världens alla djur. Han hinner knappt att bli klar innan det utbryter ett väldigt oväder med åska och hällregn som varar i sju dagar och sju nätter.
När vattnet sjunkit undan så offrar Atrahasis till Gudarna.
När Enlil får syn på båten så inser han att han har blivit lurad av Enki, men de sluter fred och kommer överrens att de ska lösa den framtida befolkningsfrågan genom att var tredje förlossning skulle misslyckas.
I förlängningen innebar det att i var tredje förlossning så dog antingen barnet, eller modern, eller båda två.