Kateketskolan, den Alexandrinska teologin, Clemens av Alexandria, Origenes, och Athansius.
Jag har valt att dela upp texten i flera kortare avsnitt för bättre läsbarhet.
Den alexandrinska teologin var en syntes mellan å ena sidan kristendomen och å den andra sidan grekisk filosofi, på vilket vis den utformades i Alexandria.
Kristendomen var således, tillsammans med den kyrkliga traditionen och Skriften, den högsta sanningen. Dock ska vi ha i åminnelse att den alexandrinska teologin var påverkad av såväl Platons som Aristoteles idéer och kallades därför också för en ”Alexandrinsk platonism”. Bäst uttrycks detta i vad vi kallar det ”Alexandrinska världsschemat” eftersom vi i denna återfinner Platons uppfattning om tillvarons dubbelhet likt en idévärld respektive sinnevärld.
För att fånga essensen i dessa två begrepp, och kunna applicera dem i sina rätta sammanhang, är det nödgat att först göra en kort sammanfattning av hur Platon formulerade dem för sin filosofi. Därefter ska vi granska hur Aristoteles förankrade och vidareutvecklade denna. Sist ser vi hur den tar sitt uttryck i den alexandrinska teologin.
Enligt Platon var ett ting likställt ett fenomen som syns. Detta ting är inte den yttersta verkligheten, dock pekar den mot något som står bakom verkligheten och fungerar således som en spegelbild. Den materiella världen vi ser är sålunda inget annat än en reflektion av den spegelbild den egentliga verkligheten vill visa oss. Tingen, eller idéerna, i den icke-materiella världen utgör ett rike för sig själva i en värld av oföränderlighet. Deras gestaltningar är därför sanna. Kunskap är därför att ha förmågan till att dels kunna konstatera de olika och skiftande fenomenen, det vill säga att äga en sinneskunskap. Dels är det även att förmå sig att vända bort blicken från de yttre fenomenen till förmån för att kunna se de eviga idéerna, med andra ord att äga en förnuftskunskap.
Sinneskunskap är med det inget annat än skuggbilder medan förnuftskunskap är verklig sanning. För att ytterligare klargöra begreppet fenomen så är detta något man kan uppfatta med det kroppsliga ögat. Begreppet idé är däremot det vi ser med det själiga ögat.
Därmed har vi kortfattat definierat Platons tankar om hur denna dualism, eller dubbelhet, tar sitt uttryck i tillvaron.
Aristoteles vidareutvecklade och omarbetade Platons idélära genom att införa begreppen form och materia. Det innebar att idéerna kom att bli självständiga existenser, helt oberoende av sinnevärlden. I förlängningen motsvarar begreppet form därför Platons idé när det handlar om existensen i de enskilda tingen tack vare att begreppet form är tingets logiska begreppsinnehåll, och denna finns inte utanför tingen i världen av eviga idéer.
Det är endast i materian formen finns i kraft av att den formar den specifika materian till det den är ämnad till att vara. Vi kan därför säga att den existerande materian ger formen en möjlighet att bli verklig. Med möjlighet menas här att materian, i förhållandet till formen, ges en förverkligande möjlighet eftersom formen förverkligar materians möjlighet. Tack vare det är dessa begrepp oskiljbara.
Vad som även framkommer är hur vi skall förstå begreppsuppfattningen. Genom att människan kan uppskatta tingets form kan hon också uppfatta tinget intrinsikalt. Då Aristoteles påpekar att det mänskliga intellektet mer har ett extrinsikalt värde, det vill säga inte uppbära något i sig själv, kan det därför även ta emot vad som helst. Följaktligen är det människans intellekt som skapar allmänbegreppen. Här går Platon i polemik när han säger att allmänbegreppet, idén, är det enda verkliga, samt att idén fanns före de materiella tingen.
Förvisso håller Aristoteles med honom om detta, men han går längre än så när han framhåller att allmänbegreppet är oberoende av det materiella tinget och kan således inte ha funnits innan. Människan skapar därför olika begrepp med vilka hon sedan identifierar tingen till att kunna klassificera dem. Varje ting är därför ett resultat av både form och materia. Denna kunskapsteoretiska realism kallas med andra ord för nominalism.
Vi känner igen likartade tankegångar i den för allmänheten mer kända teorin begreppsrealism.
Vad det ytterst handlar om är ifall tingen finns i realiteten eller om tingen blir reella först när vi kan uppfatta dem som verkliga genom att de därigenom ges en verklighet. Det här kan tyckas vara en invecklad fråga av lägre karaktär. Icke desto mindre skulle den komma att spela en viktig roll i de kommande kristologiska och trinitariska striderna.
Men innan vi kommer dit ska vi kika lite närmare på filosofin vilken borgade för grunden till det alexandrinska världsschemat med dess teologi.