Alexandrinsk teologi
Som jag tidigare skrev kan vi i det alexandrinska världsschemat återfinna Platons idé om den dubbla verkligheten. Därtill bygger den också på Aristoteles rörelselära. Teologiskt uttrycker denna rörelselära att existensen i formen alltid strävar i en serie uppåtgående rörelse mot det Allra Högsta vilket är den gudomligt rena formen. Här finner vi ingen materia utan Gud är världsförnuftet, den upphöjde och den Ende. Det är från Honom allting emanerar i en fallande skala från fullkomlighet ned till materian i vilken människosjälen hålls fjättrad. Det i sin tur ger upphov till att materians strävan uppåt är detsamma som att ges en möjlighet att förverkliga sig själv till fullkomlighet. Frälsningen innebär då att materiens bojor i sinnevärlden måste låsas upp för att människosjälen ska befrias och kunna möjliggöras en återförening med Gud.
Med denna uppfattning utgår tillvaron samt dess utveckling och händelser från det gudomliga. Kännetecknande för den alexandrinska soteriologin är sålunda att själen har sitt ursprung från det högsta goda, Summum Bonum, det gudomliga. Men för att kunna återvända dit är det nödgat att denna frigör sig från materian. De medel som då stod till förfogande var uppfostran och rening av själen, det vill säga askes.
En annan bärande komponent för den alexandrinska teologin var stoicism. Dess främsta företrädare var Seneca, Epiktetos samt Markus Aurelius. Vad som kännetecknar stoicism är att den etiska livsföringen är den centrala kärnan i filosofin. Stoicism ska sålunda huvudsakligen ses som en levnadslära i där filosofin spelar en sekundär roll. Människan kämpar mot två krafter där Logos, världsförnuftet, ska hjälpa henne att genomskåda de yttre farorna. Exempel på dessa är lidelse, pathos och begär, för att nämna några. Stoikernas etiska tankegods innebär därför att människan bär på ett inre Logos och med hjälp av denna ska hon kunna bevara sin själ orörd utan att hamna i obalans.
Flertalet av oss har säkerligen hört talas om det myntade uttrycket ”stoisk lugn” vilket åsyftar denna filosofi. Här förläggs alltså det etiska perspektivet inom människan och utgör därmed grunden för alla människors lika värde. Det gudomliga Logos är således den gemensamma nämnaren.