Origenes
Namnet Origenes har sitt ursprung från den egyptiska betydelsen född av Horus. Liksom Clemens förmedlade han en syntes mellan kristendom och filosofi. Hans utgångspunkt i teologin var dopbekännelsen, det vill säga sanningens regel, från vilken han sedan bedrev sin dogmatik Om Principerna. Denna mynnade ut i hur trosinnehållet i kristendomen skulle framställas.
Men Origenes var också en exeget med tydliga gnostiska drag vilket i sin tur leder till att hans uppfattning om Skriften omfattar den platonska dualistiska idén om tillvarons dubbelhet. Framförallt märks detta i hur han behandlade Bibelordet eftersom han ansåg att det fanns en trefaldig betydelse i likhet med den gnostiska läran. Den första nivån är den bokstavliga, och om vi överför detta till emanationsteorin är detta materian, det vill säga den lägsta nivån. Kikar vi på betydelse nummer två, den själsliga, bör vi ha klivit upp ett steg och nått frälsningen medan vi på den tredje nivån ernått en andlig förståelse vilken sålunda kan liknas vid gnosis.
Enklare uttryckt innebär det att Skriften har betydelsen av att vara kroppslig (bokstavlig), psykisk (moralisk), och andlig (pneumatisk). Eftersom han då menar att Ordet har en djupare innebörd, det vill säga ha en pneumatisk mening, än vad det till synes först verkar antyda tolkar han Bibeln typologiskt. Detta återspeglar hur han uppfattar verkligheten enär det för honom mest primära är just det andliga. Verkligheten är således blott en skuggbild av denna. Förutom den typologiska interpretationen använder han även en historisk och allegorisk såväl som en mystisk framtoning.
Teologiskt präglades han av en kristen nyplatonism vilket filosofiskt innebär att det högsta i hierarkin var det Rena Varat som en opersonlig aspekt medan materian, i vilken människorna var fjättrade, följaktligen var den lägsta nivån. Origenes såg Gud likt en i historien ingripande Gud samtidigt som denna även var av tid och rum upphöjd. Enligt det monistiska nyplatoniska schemat innebär det sålunda att människorna och världen är en emanation från Gud till vilken en dag allt ska återvända.
För att detta skulle kunna möjliggöras sände Han oss sin Son vars gärningar enkom var att fullfölja denna av Gud givna uppgift. Vi kallar detta för lärans om alltings återställelse – en recapitulatio. Därmed skapar han en syntes mellan å ena sidan ett kristet tänkande å den andra en platonsk filosofi varför vi kan anse att Origenes är den österländska teologins fader.
Hans teologiska grundtankar om treenigheten borgade även för de kommande kristologiska och trinitariska striderna under 300 och 400 talet.
Vad det främst handlade om var Kristi substans och väsen. Enligt Origenes är Fadern, Sonen och Den Helige Ande tre hypostaser vilkas väsen är klart åtskilda från varandra. Gud är den över allt upphöjde, skild från materian. Samtidigt är han dels tidlös och amorf, och dels personlig med karaktären att vara god och vis. Från detta högsta varat emanerar andevärlden varifrån Logos kommer eftersom denna utgår från Gud själv. Som son till Fadern är Kristus av samma väsen, men underordnad denne. Trots detta uppbär Han en gudomlighet. Det är genom Sonen den Helige Ande verkar eftersom Kristus är underordnad Gud varifrån den Helige Ande utgår. Det innebär i slutändan att Den Helige Ande är underordnad både Fadern och Sonen. Logos är därmed född av Fadern i evighet tack vare emanationen.
För den östliga kyrkan är således frälsningen en gudomliggörelse. Den största skillnaden mellan det gnostiska tankegodset och Origenes teologi är synen på skapelsen då han inte anser att denna omfattar något ont. Hans teologiska tankar skildrar därmed det alexandrinska världsschemat i sin bästa klädedräkt.
Trots att hans trosregel fastställer att Gud är Fadern, Sonen, och den Helige Ande fanns det ändock en mobilitet i den exakta relationen dem emellan. Det är i detta som vi upptäcker den av Alexandria karaktäriserande spekulativa teologin. I förhållandet mellan Fadern och sonen återfinner vi nämligen två stycken tendenser vilka skulle komma att bli kärnan för den polemik som senare uppstod.
För Origenes var det viktigt att å ena sidan betona likställdheten i både gudomligheten som evigheten mellan Fadern och Sonen. Eftersom Sonen liksom Fadern har en gudomlig som evig karaktär bör de närmast betraktas likt en enhet. Sonen uppbär denna gudomlighet genom sitt vara, inte via delaktigheten med Fadern. Å den andra sidan finns det en tendens att särskilja dessa två. Origenes anser att Fadern är en absolut enhet och Sonen är dennas avbild. Trots det finns det ändå en mångfald i Sonen vilket leder till att Han kan refereras till människorna och världen (monism).
Utifrån detta tankesätt kan vi tolka Sonens substans till att vara en del av Faderns substans, men att det i denna finns en begränsning och att det är just det som skiljer dem åt. Konsekvensen som uppstår är således problematiken kring treenigheten. Genom att särskilja Fadern och Sonen i förhållandet mellan en absolut transcendent Gud visavi en personlig Gud med reducerad transcendens försätts Sonens gudomlighet i farozonen eftersom den senare kan refereras till kreerade väsen och genom det upprätta en kommunikation med människan.
Med det riskerar Sonen vara av en lägre gudomlig dignitet.
Beträffande den Helige Ande så utgår denna från Fadern, följaktligen är inte denna ett skapat väsen utan lika evig och helig likt Fadern och Sonen. Denna tredje person i treenigheten uppbär därmed en likartad problematik som Sonen. Det finns därför både en gudomlig som mänsklig natur i alla kreationer. Communicatio idiomatum är således läran om hur interaktionen mellan det gudomliga och mänskliga förenas i Kristus.