Athanasius
Även Athanasius ansåg att frälsningen var en gudomliggörelse. ”Gud blev människa för att människan skulle bli Gud”. Vad han anför är att Kristi mänsklighet enbart ges ett sken av att vara människa när han i själva verket är av gudomlig art. Ett annat ord för detta är doketism.
Annars anses Athanasius vara arianismens största antagonist.
Eftersom han menade att frälsningen var gudomliggivande var Sonens väsen för honom en enhet med Fadern, till det att Kristus natur både bestod av mänskligt och gudomligt, vilket leder oss fram till att i frälsningen gudomliggörs människan eftersom hon då blev odödlig. Beträffande Guds enhet så är han förvisso en men han lever ett liv i trefaldighet. Det betyder att hans verkan både är aktiv som närvarande i allt i egenskap av hans Faderlighet, hans sonlighet samt hans andlighet på en och samma gång. Utgångspunkten är således Fadern, vars utåtriktade funktion är sonen Gud, och i den enskilda människan verkar Anden Gud. Sålunda är det Anden som gudomliggör människan i frälsningen. Det var kring soteriologin samt monoteismen Athanasius ansåg den kristna religionen grundats varför frälsningen i ljuset av detta bör ses som en ny skapelse. Detta innebär att Gud är den enda som kan frälsa varpå frälsningen måste vara en gudomliggörelse.
Innan vi beger oss in i de trinitariska striderna finns det vissa begrepp vilka måste klargöras. Termen för den gudomliga väsenheten är det grekiska ordet ousia medan man för att särskilja de tre självständiga personliga existenserna i gudomen använder termen hypostas. För att ytterligare understryka betydelsen enhet och väsen i guden tillkom den latinska benämningen substans samtidigt som det var viktigt att klargöra att begreppet person omfattade ett medvetet och förnuftigt väsen vilken var självbestämmande.
Enkelt förklarat innebär det här att Gud är en substans eftersom han är, jag citerar: ”ett självständigt existerande väsen i tre personer, d v s i tre existensformer”.