Den första uppgörelsen i fornkyrkan var mellan gnosticism och kristendomen, den andra uppgörelsen handlade om kyrkans relation med staten. I båda fallen handlade det om en kulturkonfrontation. Gamla kyrkans historia har formats utifrån detta.
Kristendomen konfronterade den hellenistiska kulturen i gestalt av det romerska riket. Romarnas polyteistiska livsåskådning och kejsarkult var inte förenlig med deras tro på en enda Gud.
Den romerska kejsaren belastade även befolkningen med höga skatter för att hålla riket i stånd mot bland annat fienden.
Både mot yttre fienden som fienden inom landet. Inget skulle få kunna hota staten och kejsaren.
De frågade därför Jesus om han ansåg det var lovligt att ge kejsaren skatt, de ville få ett uttalande av honom eftersom de inte var säkra på vad Jesus och hans lära egentligen bestod av. Var de fiender till staten? Jesus svarade att stat och religion inte var antagonister utan dessa gick att förena. Tack vare detta svar gav romarna Jesus fri religionsutövning.
Paulus hade samma åsikt som Jesus om stat och religion. Han ansåg att staten var en institution av Gud med uppgift att upprätthålla lag och ordning vilken blev en förutsättning för den kristna kyrkans existens. Detta ledde till att staten kom att skydda kyrkan. Romarna såg de Kristna som en judisk sekt och fick därför samma privilegier att fritt få utöva sin religion.
Det var inte förrän under den senare delen av första århundradet som romarna insåg att de kristna inte var en judisk sekt och de fick på grund av detta samma förpliktelser och skyldigheter mot staten som de övriga medborgarna. Plötsligt var de tvungna att delta i kejsarkulten.
På grund av sin monoteistiska syn vägrade de att göra detta och förföljelsen var nu ett faktum.
Till saken hör att de kristna var inte speciellt utvalda att bli förföljda utan alla som vägrade att delta i kejsarkulten blev förföljda. Från att tidigare ha sett staten som ett skydd fick de kristna en förskjuten syn på staten vilken nu kom att bli antikrist, satan och djävulens hjälpmedel/redskap.
De stora förföljelserna
Domitianus 91-96
Han var den första kejsaren som på allvar såg sig som gud på jorden. Han till och med krävde att bli kallad Gud – Dominus et Deus – herre och Gud, som det heter på latin. Domitianus var den som startade den första stora förföljelsen av de kristna. Och det berodde enbart på uppfattningen av de kristnas syn på staten, dessa ville ju inte delta i kejsarkulten. Så det handlade inte om en ovilja mot själva religionen kristendomen.
De kristna blev alltså förföljda på samma sätt som alla de andra vilka vägrade kejsardyrkan. Konflikten som senare uppstod var mellan monoteismen och den romersk exklusiva statsreligionen. Romarna såg kejsaren som Gud och ville tvinga hela befolkningen i det romerska imperiet till att dyrka kejsaren i kulten.
Omkring cirka 100 e.kr gav Kejsar Trajanus ett reskript vilket innebar att alla som inte avsvor sin kristna tro skulle bestraffas, dock skulle man inte medvetet söka reda på de kristna. Å andra sidan kunde alla som var statsfientliga fängslas och utdömas dödsstraff, inte bara de kristna. Förbudet mot de kristna utgår från en kejserlig edikt, som dock inte finns nedskriven som lag, men verkar trots allt vara en allmän antagen praxis.
Dock utformades denna edikt till en lag av Kejsar Nero under det 1:a århundradet vilken gjorde att en kristen bekännelse blev straffbar. I och med detta framträdde Apologeterna till de kristnas försvar.
De försökte också övertyga romarna om att den kristna tron inte utgjorde något hot mot någon – tvärtom var det en sanning om Ordet.
En apologet är en kristen person – en teolog – som försvarar och talar varmt om kristendomen och vad den innebär. Begreppet apologet härstammar från ordet apostel – Jesu lärjunge.
Trots allt så fortsatte kristendomen att expandera och vi fick en östlig kyrka och en västlig kyrka. I den östra kyrkan påbörjades en konkurrens om vilka som skulle styra kyrkan. Man kunde inte enas om det skulle vara ett episkopat där biskopar styrde eller om de skulle ha en papalism då påven var den högst bemyndigade och styrande. Detta ledde till slitningar inom den kyrkliga organisationen och kyrkan försvagade utåt.
Efter kejsar Augustus tid med fred i det romerska riket blev det oroligheter i landet med början kring andra århundradet. Soldater/härer utsög folket och bekämpade varandra. En inre splittring i romerska riket ledde till inbördeskrig. Och eftersom landet nu var på nedgång både ekonomiskt som politiskt medförde detta en förändrad syn och attityd mot de kristna.
Om det tidigare hade varit sporadiska förföljelser av de kristna kom dessa nu att bli allmänna och mer strategiska under Kejsar Decidus 249-251. Han ville återupprätta kejsarkulten för att stärka riket och trodde att statsreligionen skulle sammansvetsa befolkningen. Kyrkan blev en konkurrent till staten på grund av motsättningarna i deras skilda ideologier, detta medförde att staten återigen kände sig hotad av kyrkan och de kristna.
Kejsar Decidus tvingade de kristna att offra och om de vägrade blev de mer medvetet förföljda och fängslade. Han visste nu att det största hotet kom från dem. Dels för deras gudstro, och dels för att den kristna församlingen snabbt växte och blev allt större. Det var tvunget att på något vis etableras en ordning och med det följde denna medvetna förföljelse av de kristna på grund av att deras tro vägrade att erkänna kejsaren som gud och dyrkan av kulten.
Så här långt vet vi alltså detta:
- De kristna blev först accepterade av romarna men när dessa insåg att de kristna inte var en judisk sekt blev de fråntagna sina privilegier. Nu skulle de både offra som att dyrka kejsaren Domitianus i kulten.
- De kristna vägrade och blev belagda med hot om fängelse – men inte direkt förföljda.
- Kejsar Nero började att ”punktmarkera” de kristna.
- Apologeterna kom till de kristnas försvar.
- Kyrkan växte sig större och fick inre konflikter. Det handlade om vilka som skulle styra. Var det biskoparna eller var det påven? Vi fick en östlig och västlig kyrka.
- Kejsar Decidus fortsatte den medvetna förföljelsen av de kristna och belade kyrkan med hårdare straff om de inte ville följa den kejserliga edikten.
Teologen Origenes i Östkyrkan liksom biskopen i Kartago, Cypriano, vägrade att följa detta romerska regelverk och led därför martyrdöden. Med martyrdöd menas i detta fall att man vägrade att avsäga sig tron ända in i döden. Man dog alltså för sin tro, och kyrkan använder de här människorna som ett bra exempel på hur en sann troende människa agerar om denne skulle tvingas att välja mellan sin tro på Gud eller avsäga sig den.
De blir martyrer. Martyrerna var oftast högt uppsatta troende människor inom teologin. Men det fanns vissa kristna som avföll tron och offrade till kejsaren, andra kristna skaffade falska intyg om att de hade offrat fast de inte hade gjort detta. Alla i romarriket påtvingades kejsarkulten, och om man vägrade så fängslades, torterades och avrättades man.
Viktiga begrepp för kyrkans fortsatta utveckling:
Kristna confessores – de som vägrade att offra och kämpade för sin kristna tro.
Thurificati – de som offrade och avföll den kristna tron.
Libellatici – de som skaffade falska intyg om att ha offrat men i hemlighet behöll sin kristna tro.
Detta ledde naturligtvis till inomkyrkliga strider vilka ännu mer försvagade kyrkan. Den stora frågan var om de som hade avfallit eller skaffat falska intyg skulle återupptas i kyrkan. Och om de skulle få göra det, vem skulle avgöra detta? Återigen återkommer problemet mellan biskopens makt och påvens makt.
Den deciska förföljelsens återverkande ledde därför till att kyrkan hamnade i en auktioritärskris.
Decidus fortsatte att skapa en statlig enhet genom förnyelsen av kejsardyrkan och statsreligionen genomgick en renässans i det nu utdöende romerska riket. Dock kunde inte processen av dess upplösning stoppas.
Kejsar Diocletianus 284-305 var den förste som sökte möta upplösningstendeserna. Riket kunde inte försvaras från en centralpunkt utan delades nu i fyra prefekturer med syfte att stärka sin makt utåt mot fienden och med en sammanhållning och enhet inåt i riket. Kyrkan som vuxit var nu definitivt ett kraftfullt och organisatoriskt hot mot staten och det romerska riket på grund av att den monoteistiska tron hotade kejsarkulten.
Diocletianus ansåg även han vara Guds representant på jorden och startade med detta den hittills största förföljelsen år 301 – 311. Han gav order om att förstöra kyrkorna och eliminera det kristna elementet i det romerska samhället. Han rensade bort alla kristna i sin omgivning och utfärdade en edikt om att riva ned alla kyrkobyggnader, att beslagtag av alla heliga böcker och att fängsla av alla kyrkans tjänare. Alla kristna skulle offra eller dö.
Kejsar Diocletianus 284-305 ville inte bli hotad i egenskap av maktanspråk som den störste. Denna förföljelse var den sista stora attacken mot den kristna kyrkan av det romerska riket.
När sedan Kejsar Konstantin 306-337 kom till makten använde han sig av en annan strategi. Tanken var att förena riket till dess storhet och han ville ha stöd av befolkningen. Denna utgjordes av en stor del kristna och istället för att förfölja de kristna gynnade han dem. Vi kan säga att Konstantin blev den ”output” som behövdes av ömsesidiga skäl.
311 utformade han en toleransedikt enligt vilken kristendomen blev en tillåten religion så länge den inte ledde till att den allmänna ordningen stördes.
313 utökade Konstantin denna toleransedikt genom att jämställa kristendomen med de andra religionerna i riket. Riket fick en religionsfrihet. Han införde även annat som gynnade de kristna genom att bland annat införa kristna värderingar i lagstiftningen och han skänkte dessutom gåvor till kyrkan, lät bygga en kyrka i Jerusalem ovanpå där traditionen säger att Jesu grav finns belägen.
Jesus födelsedag infogades i den romerska festkalendern och under 300 talet blev den kristna kyrkan en statskyrka. Dock förföljde Kejsar Julianus 361-363 kyrkan under kort period i mitten av 300 talet, men denna var ingen förföljelse som de andra utan mer att kristna ämbetsmän avsattes från sina poster. Kristendomen kom att inta de gamla kejsarkultens plats och kejsaren blev kejsare av Guds nåde – något vi känner igen från den Svenska kungahistorien Kung av Guds Nåde.
Theodosius den store 378-395 blev slutligen den som gjorde martyrkyrkan till statskyrka via en edikt 380.