DEN PROTESTANTISKA ETIKEN UTIFRÅN JEAN CALVIN
Det sägs att Jean Calvin och hela den kalvinistiska läran finns att läsa i en enda bok, i verket Institutes vars första upplaga utkom 1536. Hans kommentarer till både Gamla som Nya testamentet ger oss en inblick om att han antog ett typologiskt perspektiv i sitt tolkande. Den största kritiken förde han mot dem vilka enbart förlitade sig till tolkningar utifrån Vulgata som auktoritet eftersom de inte skulle kunna möjligges den rätta tolkningen på grund av att den var skriven på latin och inte grekiska. Trots sin kritik mot detta påbörjade han själv 1535 att översätta Bibeln till franska.
Calvin använde ett förhållandevis annorlunda tillvägagångssätt i sina kommentarverk för tolkningarna av Bibeln.
Istället för att börja med evangelierna, vilket oftast var brukligt tack vare den kanoniska ordningen, så startade han bakifrån med epistlarna där framförallt Paulus brev hade en framträdande roll. Vidare fortsatte han med Johannes evangelium för att till sist avsluta med de tre synoptiska evangelierna av Lukas, Matteus och Markus.
Vi ska med detta notera att den metod han använde inte bara knyter ett närmare litterärt band till Nya Testamentet utan också ett närmande till den gamla kyrkan där tron mer var koncentrerad till Jesus Kristus som skaparen och frälsaren. Med det följde också läran om Johannes och epistlarna.
Evangeliet, menade han, är ett glädjebudskap om den nåd vilken uppenbaras till oss i Kristus. Det är också bara i Honom som den sanna glädjen kan ernås då det är i Honom vi blir givna alla delar som behövs för ett välsignat liv. Med det menar Calvin att Kristus är objektet för det regelrätta evangeliet. Eftersom evangeliet påtalar att nåden uppenbaras i Kristus innebär det att Guds kraft till frälsningen ges till dem som tror på honom därför att det är i Gud nåden uppenbarar sig. Det är således Johannes evangelium som är nyckeln vilken öppnar dörren för en förståelse till de tre synoptiska evangelierna.
Med detta bör vi förstå hans metodiska ordning i kommentarerna bättre när jag säger att Jesus i de synoptiska evangelierna ska förstås i ljuset av läran från epistlarna och det fjärde evangeliet, nämligen Johannes.
Calvins lära om uppenbarelsen kan karaktäriseras i tre delar; uppenbarelsen är Gud själv, vilken är delaktig i treenigheten, som verkställs så att dess form kan uppfattas av mottagaren till uppenbarelsen. Calvin menar att utan treenigheten är han ingenting och då Gud uppenbarar sig för honom i Bibeln betyder det att Fadern uppenbarar sig genom sin Son i kraft av den Helige Ande.
Det leder oss fram till Calvins doktrin om anpassning. Guds ord och tankar är helt enkelt obegripliga för människan, därför är uppenbarelsen bara en uppenbarelse om den kan förstås, inte annars. På grund av detta måste uppenbarelsen göras begriplig för att vi ska förstå Guds tankar och språk. Detta sker genom att Gud översätter dessa till mänskliga tankar och språk. Det i sin tur betyder att Gud talar både direkt som indirekt. Direkt gör han det genom Skriften, indirekt sker det via ett språk som för Honom är främmande men som för mottagaren ges som en förståelse.
För att klargöra predestinationen som Weber anser vara grunden för kapitalismen och klassificeringen, ska vi kika lite närmare på Calvins etik. Finns det några särskiljande drag utifrån denna och Webers tolkningar?
Precis som Luther menar Calvin att frälsningen sker genom Gud allena. Dock är detta inte utgångstanken i hans teologi utan det är tanken på Guds ära som styr frälsningen. För Calvin var Gud en enväldig och allmäktig härskare. Det var till Hans ära både det sociala som det individuella livet skulle utformas och Bibelordet likt en gudomlig lagbok skulle strängeligen lydas utan misskund.
Följden blev en Gudsfruktan och trons lydnad det primära. Eftersom Gud var en allsmäktig härskare var det också Han som på förhand valde ut vissa till salighet och vissa till förtappelse. Det betyder att trots att Guds ord predikas kan inte alla ta emot Ordet på rätt sätt enär de som inte är predestinerade kan förstå Ordets innebörd.
Det förefaller också som så att det var viktigt för alla att förstå att det enbart var vissa som kunde få Guds nåd. Förstod man inte detta villkor förkastade man Guds ära och kunde sålunda inte ernå frälsningen. Predestinationen kallades av Calvin för Guds eviga rådslut och det fanns en tanke bakom detta; alla var inte skapade under samma villkor. Följden blir att människan ska finna sin plats varifrån hon blev skapad eftersom det är Guds vilja. Hon ska därför inte göra anspråk på att få en annan plats eftersom frälsningen jämte skapelsen är målet för Guds ära.
Till sin ytterlighet kom predestinationen även att omfatta ett till synes paradoxalt dubbelt budskap.
Inte nog med att frälsningen inte var avsedd för alla, även en förtappad kunde faktiskt få frälsning. De som utgjorde den osynliga kyrkan var nämligen de utvalda och förvånansvärt nog fann Calvin dem både bland de utvalda som de förkastade.
Om han tidigare gjorde anspråk på att Guds urval för frälsningen var fromheten, måste detta i den dubbla predestinationsläran ses som ett resultat att det är och förblir en rättfärdigande härskande Gud vilken väljer, oavsett synlig fromhet eller ej.
I alla händelser bör det innebära för människan en blind underkastelse till Gud i förhoppning om att ernå Hans nåd genom att följa de lagar Han har satt upp. De utvalda kunde via ett indirekt tecken få bekräftelse om sin utkorelse genom att de nådde framgång i arbetet. Kontentan blev att det sporrade dem till en ännu större flit eftersom de ville förvissa sig tillhöra de utvaldas skara. Tecknet blev således att om arbetet gav vinst tillhörde man de predestinerade. Alla aktiva handlanden skedde därför till Guds tjänst och nåd. Med bakgrund till denna tankegång anses kalvinismen ligga till grund för kapitalismen.
Kan vi med detta anse att Max Weber tolkat Calvin på rätt sätt?
PROBLEMATISERINGAR
Predestinationen var inte utan ondo. En tillsynes god människan kunde aldrig vara säker på att hon tillhörde de utvaldas skara. Var denna dessutom utan arbete, eller måttligt välsituerad, för att inte tala om fattig, hur skulle då denna få ett tecken från Gud om hon inte hade de redskap som krävdes för att få ett? Förbjöd Guds lagar människans strävan till att skapa sig ett bättre och drägligare liv? Eller var de tvungna att acceptera Guds dom ”född fattig – alltid fattig?”.
Är inte det i så fall att legitimera en klassificerad status quo?
Jean Calvin skulle nog inte hålla med om detta eftersom det för honom enbart handlade om att tjäna Gud till Hans ära. Människan är predestinerad, liksom lärjungarna var utvalda av Jesus, och detta ska i ljuset av Guds eviga nåd ses som en ynnest vilket alla skulle vara medvetna om. Det betyder inte att människan på förhand visste om hon var utvald trots ett hårt och vinstgivande arbete eftersom en kallad även kunde ingå i gruppen förtappade.
Dock bör vi minnas att den psykologiska aspekten spelar här en stor roll eftersom gränsen mellan utkorelse, uppenbarelse och förtappelse syns vara luddig. Sålunda drevs människan till sitt yttersta av rädsla över att inte kunna prestera tillräckligt nog i Guds ögon. Oavsett om människan var rik eller fattig så var det trots allt dennes rätta plats i skapelsen eftersom det, enligt Calvin, endast var Gud som saliggjorde människan.
Med det menar jag att man inte kunde köpa sig frälsning, och då spelade det egentligen ingen roll om man var välsituerad eller inte. Förvisso tar Calvin med detta bort udden från Webers teori om klassificeringen, men faktum kvarstår, profiten blir ändå ett tecken på hur pass mycket människan har helgat Gud. Ju större vinsten är, desto mer belönad av Gud blir man, vilket kan ge oss en antydan om att de rika verkar hamna i en sorts ”gräddfil” till frälsningen eftersom deras förmögenheter talar sitt tydliga språk.
Vad mera är, det finns ytterligare en paradox.
Om nu människan på förhand är satt på en speciell plats i skapelsen, vad händer då om en fattig lyckas skapa sig en förmögenhet genom hårt arbete?
Visserligen torde det vara en utomordentlig väl bevisning inför Gud att man tjänade honom, med stor belöning som följd, vilket i förlängningen är ett tecken på att eventuellt vara en kallad. Fast å andra sidan, plötsligt har villkoren för just denna person i skapelsen förändrats eftersom denne inte längre är fattig.
Kan hon då göra nya anspråk i sitt liv utan att gå emot Gud?
Det kan lika lite vara tänkt att en fattig person få bli rik som vice versa. I det ena fallet förändrar man ju medvetet villkoren för sin plats i skapelsen, vilket är att gå emot Gud, i det andra fallet är man inte tillräcklig from och arbetsam, till följd att man även här går emot honom. Frågan är om Calvins Gud någonsin blev tillfredställd?