När den tionde plågan kom till staden var klockan tolv på natten.
Eftersom alla förstfödda i Egypten skulle dö skonades inte Faraos förstfödda son.
När han hörde ångestskriken i staden kallade han därför till sig Moses och Aron och bad dem lämna landet. Med sig skulle ta de alla israeliter, alla får och getter. Och han bad dem till och med att välsigna honom också. Moses och hans folk fick bråttom.
Degen som de ännu inte hade hunnit att syra tog de med sig. Insvepta i sina mantlar drev de på hela folkhären.
600 000 män till fots, och alla kvinnor och barn, bröt upp från slaveriet. Tiden för sukkot – סוכות – idag firad som lövhyddohögtiden närmade sig.
I hela 430 år hade israeliterna varit bosatta i Egypten, och denna natt var den natten då Herren skulle vaka över dem. Den natten var Herrens, den natten skall alla israeliter vaka, släkte efter släkte. Det är från denna händelse barnen ännu idag under pesach ställer frågan till sin pappa: ”varför är denna natt så olik alla andra nätter?”
När alla var på väg förlitade de sig på att Gud skulle visa dem den rätta vägen, och de gick inte genom filistéernas land utan de tog en omväg genom öken mot Sävhavet. Som en krigshär var nu israeliterna samlade när de tågade ut ur Egypten.
Sukkot kom – och gick – och de fortsatte sin vandring. Om dagarna visade sig Gud för dem som en molnpelare för att visa vägen, på natten som en eldpelare för att lysa upp mörkret.
Så talade Herren till Moses och bad honom att slå läger på en plats mellan Midgol och havet.
Herren sa också till Moses att den egyptiska hären och Farao kommer att tro att de har gått vilse i öken. Därför skulle han förmå egyptierna att komma efter Moses och folket och då skulle han visa dem alla sin makt genom krossa hela den egypriska hären.
När kungen av Egypten fick veta att folket hade flytt blev han förvirrad och förstod inte alls varför han överhuvudtaget hade släppt israeliterna i frihet. Han kunde inte förstå det så han satte efter dem, precis som Gud hade lovat. Farao lät spänna för sin vagn och med 600 av sina bästa stridsvagnar tog han upp förföljelsen.
När de närmade sig lägret så upptäckte israeliterna den egyptiska hären och blev skrämda. De kunde inte förstå varför Gud hade lurat dem och gav upp ett klagoskrik. När Moses såg detta ställde han sig så att alla kunde höra honom, och han sa att de inte skulle vara rädda för att de skulle denna dag få se segern som Gud skulle vinna åt dem.
På befallning av Gud höjde Moses sen sin stav och sträckte ut handen över vattnet. I samma ögonblick klövs havet och israeliterna kunde vandra tvärs över havet utan att bli våta.
Återigen såg farao israeliterna ge sig iväg och denna gång skulle de inte lyckas med att försvinna så han beodrade sina trupper att följa efter. Men de skulle aldrig hinna ifatt, för när den sista israeliten tagit sig över lyfte Moses ännu en gång staven och sträckte återigen ut handen mot havet och allt vatten strömmade tillbaka. Hela den egyptiska hären drunknade.
Mottagandet av de tio budorden
De bröt upp från havet och påbörjade vandringen in mot öknen. Varmt var det, och törstiga blev de. På den tredje dagen var alla så törstiga att när de kom till ett vattenställe ville de dricka sig otörstiga. Moses drev dem vidare, ända tills de kom till Elim, oasen med tolv källor och sjuttio palmer. Där slog de äntligen läger. Fast nu var de alla så hungriga och törstiga att de blev irriterade.
Inte hade de väl behövt att ge sig iväg till öknen för att dö?
Det knorrades friskt i lägret och Moses och Aron fick ta emot klagomål hela tiden. De sa att under kvällen skulle Herren visa sin storhet genom att ge dem kött, och under morgondagen bröd att äta. På så vis fick folket äta sig mätt på vaktlar och manna. Flera dagar senare var de så törstiga att de återigen anklagade Moses och krävde att få vatten.
Med hjälp av Gud lyckades Moses att med käppen slå vatten ur klippan och alla kunde dricka sig otörstiga.
Vid den tredje nymånen efter att de lämnat Egypten kom de fram till Sinai öken. De slog läger vid Sinaiberg och Moses begav sig upp på berget för att tala med Gud.
Han fick instruktioner om vad han skulle göra. Folket skulle rena sig och han skulle dra en gräns runt hela berget som en varning till att ingen varken närmade sig berget eller klättrade upp på det. Den som vidrörde berget skulle straffas med döden.
Sedan fick Moses veta vad det var som Gud ville. Han delgavs lagarna och buden. Och när han hade hört vad dessa innebar vände han ned till israels folk och berättade vad Herren hade sagt.
Så kallade Herren återigen upp Moses på berget – och nu skulle han få stentavlorna med buden och de moraliska lagarna så han kunde undervisa människorna.
När Moses hade gett sig uppför berget var det som om det täcktes av ett stort moln. Han gick in i molnet och stannade där i fyrtio nätter och fyrtio dagar.
Nu fick han nya instruktioner. De skulle bygga en helgedom så Gud kunde vara hos dem hela tiden. Sedan skulle de göra en ark av akacieträ.
I denna ark ska förbundstecknet förvaras.
Guds boning kallas också för tabernaklet. Det var som ett tält med ett stort rum, och innanför fanns ett mindre.
I det mindre rummet skulle arken stå och i det yttre ett altare. Gud lät sedan göra präster av Aron och hans söner för det var bara prästerna som fick tillträde till det lilla rummet.
Strax innan Moses lämnade berget lät Gud honom förstå att de måste ha en vilodag på den sjunde dagen som var helig. På så vis instiftades sabbaten – shabat. När Gud hade talat klart fick Moses ta emot de två tavlorna med lagarna som ett förbundstecken.
Två stentavlor, skrivna med Guds eget finger…
Ökenvandringen
Nere i lägret hade folket börjat undra över var Moses egentligen hade tagit vägen. De flesta trodde inte att han hade överlevt med tanke på att det hade gått så långt tid. De började att misströsta – både på honom som på hans gud. Inte ville de heller stanna kvar vid berget. Nej då, så de började med att samla in allt guld som fanns för att gjuta en guldkalv som gud. I Egypten fanns det en tjurgud, och om de kunde göra en sådan så skulle den ju kunna visa dem vägen ut ur öknen.
Gud såg vad som höll på att hända och skickade ned Moses till folket.
När denne såg guldkalven och hörde deras sång och dans blev han så oerhört besviken att han lyfte stentavlorna mot skyn innan han kastade ned dem på bergets fot där de blev till småbitar. Sedan förstörde han den gyllene guldtjuren och utropade:
Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!
Leviterna samlades vid Mose, drog sina svärd, och dödade 3000 män av folket. Som straff fick de andra vandra fyrtio år i öknen för att händelsen skulle falla i glömska. Under denna vandring dog Moses. Han efterträddes av en man som hette Joshua.
Läs mer vad lagarna innebar
Andra mosebok – Exodus:
12 kapitlet
14 kapitlet till och med 17 kapitlet
19 kapitlet till och med 29 kapitlet
32 kapitlet
Tredje mosebok – Leviticus
27 kapitlet
Nyckelord
- Sukot
- Exodus
- Röda havet
- Manna från himlen
- Lagarna
- Förbundsarken
- Tabernaklet
- Sabbat
- Joshua