Jag vill redan nu uppmärksamma Dig som läser denna text att den kan trigga igång ditt känsloregister. Den innehåller autentiska fall som dock är avidentifierade. Dessutom är det en längre text men jag har pga ämnets karaktär valt att göra korta läsavsnitt och bryta texten så den ligger på fler sidor.
Inledning
Tidigare var döden detsamma som att dra det sista andetaget. Hjärtverksamheten upphörde – sedan dog man. Idag ser verkligheten annorlunda ut. Genforskningen med dess teknik har sprängt barriären mellan liv och död. Vi kan senarelägga åldrandet, medverka till att de tidigare sjukdomar som begränsade medvetandet i det närmsta kan stoppas till fördel för ett aktivare liv.
Parkinson är ett bland många exempel. Skador och sjukdomar som naturen tidigare hårt for fram mot människan kan inom en snar framtid vara ”dåtid”. Gentekniken medger till och med att vi idag kan skapa ett nytt liv.
Frågan är därför relevant om människan har övertagit Gudsrollen eller om hon endast hjälper naturen traven?
Vår kunskap ger oss visserligen möjligheterna, men det etiska ställningstagande forskarna ställs inför är högst problematisk då gränsen för när en människa blir en människa är oskarp.
Om man kan rädda liv är det inte detsamma som att skapa ett liv? Och om man får skapa ett liv (i det här fallet genom samlag) varför är det då tillåtet att döda det (aborter)? Borde det inte också rimligen vara tillåtet att utifrån dessa aborterade foster (jag väljer att hädanefter använda mig av de medicinskt gångbara termerna) skapa möjligheter för att andra nu levande människor ska få rätten till ett liv?
Här är det viktigt att definiera begreppet liv då det i ena fallet betecknar att leva fysiologiskt/biologiskt, och i det andra emotionellt/humanitärt. Med referens till detta kommer jag senare i texten ta upp fallet Anders, en pojke som enbart föddes i egenskap som donator därför att hans syster skulle överleva sin dödliga sjukdom.
Genteknik – en fråga om liv och död
Att vara död innebär inte som man trodde förr – att hjärtat slutade att slå. Det nya dödskriteriet som lagstadgades 1988 innebär att en människa räknas som klinisk död då hjärnans verksamhet upphör, vilket inte alltid sammanfaller när hjärtats kontraktioner avtagit. I och med detta fick vi ett nytt begrepp – hjärndöd.
Det i sin tur leder till att vi får stifta bekantskap med donatorfunktionen. Att donera sina organ är för många idag en självklarhet – men om man är tvungen att skapa ett liv för att finna en lämplig donator, är det då lika självklart? Är det etiskt försvarbart överhuvudtaget?
En eventuell donation bör också lämpligen ske innan personen blir dödförklarad. Med andra ord, innan hjärnans funktion helt upphör vare sig det är med manuell hjälp eller sker spontant.
För att kunna fortsätta denna diskussion måste vi ha kunskap om vad forskningen kring genteknik innebär och vilka risker som är förenliga med denna. Vidare måste vi ha klart för oss att det medicinskt etiska synsättet kan särskilja sig från de etiska och moraliska livsvärderingar vi är vana vid.
Den yrkesetik som ligger till grund riktar sig enbart till att ”realisera vissa mål eller värden” som i vårdyrken skall befrämja hälsa och omvårdnad, s.k. dygdeetik. Forskarna besitter minst en medicine doktorsgrad i sin yrkesutövning, vilket i sin tur leder till att de bör ingå i denna grupp. Den handlingsetik och- respektive regeletik som förekommer i yrket är också oavhängigt de risker som är vanligt förekommande varför man kan fråga sig vem som ytterst ska stå som ansvarig i varje situation det är adekvat.