Mångfaldens mirakel
Som en enda befruktad äggcell delar den sig till att bli två, fyra, åtta celler och så vidare. Den allra första cellsamlingen – eller embryot – är totipotenta och det innebär att de har en total förmåga att dela sig och utvecklas ”till vilken som helst specialcell i vilket som helst specialiserat organ”. Hjärta, hud eller lungor, det spelar ingen som helst roll.
Dessa celler är alla andra cellers ”urmödrar” – de är stamcellerna.
I och med detta så har vi stamceller i hela vår kropp. Vi dör successivt men vi föds också på nytt varje dag. Cellerna i kroppen har en förmåga att reproducera sig av varierande grad där blodet och benmärgen är de högst representativa. Den människa som möter oss i spegeln är inte samma person som, låt oss säga för bara en månad sedan, blickar tillbaka.
Vad man också sedan tidigare har kunskap om är att det tidiga embryot, den så kallade blastocysten, innehåller i sin inre cellmassa stamceller (embryonala stamceller) som är pluripotenta. Det betyder att den kan ge upphov till samtliga celler som finns i kroppen, men inte till en ny individ eftersom förmågan att skapa en moderkaka (placenta) saknas.
Låt oss återgå till det nyss befruktade ägget. I början är det mammans gener som bestämmer, åtminstone till dess ägget delats i åtta celldelningar. Först därefter får cellkärnan sin egen genetiska kod. Det är visserligen proteinerna som styr och redigerar hela skapelsebörjan. Men det är från och med denna tidpunkt de blir omprogrammerade och självständiga och som tillsammans med generna, DNA, påbörjar det nya livet efter sina specifika betingelser.
Den åttonde celldelningen sker ca fjorton dagar efter konceptionsögonblicket. För den potentiella människan i moderlivet innebär tidpunkten att anlagen, den s.k. strimman, till ryggmärg och hjärna börjar anta form, och det är också därför lagen både i England som Sverige sätter den yttersta gränsen för embryonala forskningar vid detta utvecklingsskede.
Hur fungerar då gentekniken?
Man kan säga att genteknik är när man aktivt går in och studerar en cells DNA-uppsättning vare sig det är genom blodprov, fostervattenprov eller avskrap från en hudcell. Det kan till och med handla om en bakterie.
Att sedan manuellt styra den genetiska koden i en viss önskad riktning är en förfinad teknik, som å ena sidan används för forskning, och å den andra till att förebygga uppkomsten av genetiskt dödliga eller svårartade sjukdomar man vet skapar en mindre fullgott liv för den drabbade.
Det forskarna främst gör är att ”tvätta” cellen. Därefter sugs kärnan ut för att, i vissa fall, modifiera DNA-slyngan. Vid en kloning tas ett obefruktat ägg från äggstocken vilken sedan ”urvattnas”, det vill säga man suger ur cellkärnan. En annan kroppscell genomgår samma procedur men den cellens kärna implanteras i ägget som sedan återförs. Enkelt sätt kan man säga att man ”befruktar” den urkärnade cellen med en annan cellkärna som kommer från en ”vanlig differentierad och specialiserad cell”, varhelst från kroppen.
Detta är en så invecklad och svår process och skulle ta allt för stort utrymme att förklara varför jag hänvisar till litteratur i ämnet.