Slutkommentarer
Sannolikheten att den forskning som bedrivs inom gentekniken ska löpa amok är ytterst liten. Det etiska dilemmat är större.
Så länge man bara har en vag gräns för när en människa blir en människa, och var gränsen för ett liv sätts, kommer gentekniken alltid att vara ett känsligt ämne. Det är lätt att säga att de embryon som ändå skulle kasseras kommer till ett bättre och högre ändamål om dessa får användas inom forskning. Det är delvis rätt.
Å andra sidan är den argumentationen inte försvarbar så länge man inte kan sätta gränser för vad som är liv och när man blir människa. Skall man klassa överflödiga embryon som måste kasseras för ett massbarnamord? Vem får då stå som den ansvarige ”mördaren”? Regeringen som har skapat lagarna? Landstinget för att deras rutiner är sådana? Läkaren som står som ansvarig för avdelningen? Den som kasserar? Det reningsverk i där avfallet hamnar? Eller är det kanske rent av mamman för att hon till en början upplät sin kropp, i hopp om att få ett barn, till hormonbehandlingen så den i sin tur satte fart på kroppens alla äggceller?
Som synes är problematiken delad. Antingen är man för eller emot. Det avgörande är med all säkerhet på hur vi själva ser på livet. Så länge forskningen bedrivs att det inte framkallar en kommers med embryon, eller verkar stötande/ovärdig för den/de berörda och att det dessutom sker inför ”öppen” ridå med full insyn ställer nog de flesta sig positiva till det.
Reglerna ska vara så skrivna att det inte går att finna någon form av lucka för att kunna göra profit eller mänsklig selektion i form av ett elitistiskt tänkande. Utgångspunkten ska vara för att bota, lindra och skapa förutsättningar för ett kvalitativt liv för de som har sjukdomar eller skador av allvarlig/livshotande karaktär. Det är kanske så att man måste ”offra” ett mindre antal foster/embryon för att skapa en livskvalitet för en mängd människor som är så mycket större?