Hellenism är ett samlingsbegrepp, eller som man också kan säga, en synkretism. Och vad är det då?
För att förstå måste vi susa tillbaka till romarriket och dess tid. Världsbilden på den tiden var vad man sade geocentrisk.
Man trodde alltså att jorden var universums mittpunkt och att allt kretsade runt vår planet. Denna tankegång hämtade man från gnosticism. Detta sätt att tänka märktes också inom religionen, bland annat var gränsen mellan religion och filosofi väldigt suddig.
Den offentliga statsreligionen tillät flera gudar. I takt med att romarriket blev större så kom man i kontakt med andra traditioner och sedvänjor. Kulturer och religioner från de intagna länderna skapade en nyfikenhet hos romarna så de beslöt sig för att ”använda” sig av vissa utvalda delar, likt smörgåsbord.
Så började det.
Fast i Grekland fanns det stora filosofer som också ville säga sitt. Epikuros och Platon hade två inflytelserika inriktningar som präglade synsättet hos romarna. Många tänkte som så att det fanns en Gud i himlen, och en på jorden. Han i himlen var god, medan han på jorden var den man kunde ”skylla” på om det gick dåligt.
Naturligtvis var det här inte så lyckat för varken det judiska folket eller de kristna. De romerska kejsarna försökte att påtvinga alla denna form av ”religion”, och för de som hade sin tro på ”den enda guden”, kunde det bli katastrofala följder.
Mackabeerupproret som man kan läsa om i gamla testamentet i Första Mackabeerboken är en direkt koppling till detta.
Synkretismen är alltså när man har en grundreligion eller livsåskådning som man sedan ”blandar” och korsbefruktar med andra religioners trosuttryck, både i det kulturella livet som i traditioner och sedvänjor. Att det heter Hellenism beror på att de största influenserna kom från Grekland, Hellas.