Den animistiska tanken var egentligen dualistisk.
Kropp och själ var delade enligt psykologiska mekanismer. Det första logiska misstaget, det 1:a stadiet, enligt Taylor var att människor inte förstod sina drömmar utan uppfattade att något lämnade kroppen. Det han sökte finna var orsaken till detta. Vad han kom fram till var ett analogitänkande där man separerade kropp och själ från människan. Denna dualistiska tankegång ansåg Taylor vara en villfarelse då han själv trodde på ett själsbegrepp.
Den enklaste formen av animismen kom således att bli en tro på själen.
Fast ju mer han studerade detta fenomen, desto mer såg han en djupare innebörd i det hela och definitionen animismen kom att förändras till att ha en tro på andliga väsen. I och med denna definition, så gavs det möjligheten att kunna göra jämförande studier med andra religioner och kategorisera dessa till att ha en låg – respektive hög utveckling.
Steg nummer två är att när döden inträder för människan så penetrerar dödsanden träd, buskar, stenar och växter, för att nämna några exempel. Kroppen förmultnar men själen (anden) lever vidare i dessa ting. Detta kallas med ett annat ord för intruision och betyder inträngande.
Herbert Spencer har vissa likheter med Taylor när det handlade om intruisionsteorin. Det särskiljande han kom fram till var främst att man trodde på ett liv efter döden i ett dödsrike, alltså var inte döden definitiv. Dödsanden ger då upphov till en anfädersdyrkan, en slutprodukt som även Taylor förutsåg.
Men det som skiljer dem åt är att det naturobjekt själen penetrerar blir upphöjt till en naturande och man offrar till denna. Resultatet blir en gudomlig status man offrar till. Fast den dagen anfadern faller i ”glömska” då dör han en andra gång för att återigen kunna födas vid ett annat tillfälle.
Jag vill också nämna några korta ord om animatismen, en teori som Marret, Taylors efterträdare utarbetade. Låt oss säga att dödsanden/andesjälen penetrerar ett berg, men istället för att det är en specifik dödssjäl som har sammansmält med berget så har steget utvidgats till att berget i sig själv har en kännande och påverkande kraft. Detta naturistiska sätt att tänka är vanligt och växlar ofta med en animistisk tankegång.
Om nu tanken på att religion som fenomen grundar sig på andar och magi, så ansåg funktionalisten Emilé Durkheim något helt annat. Som samtida forskare med Frazer presenterade han ett helt annat resonemang. Sociologiskt menade han att religionen var en samhällsprodukt som människa – samhälle interagerade med. Detta kollektiva fenomen är i sig själv en del av samhällets självbevarande mekanismen.
Hans studier kunde, enligt han själv, påvisa att samhällets regler och system var ett uttryck som återspeglades av det religiösa systemet. Alltså var inte religion en mental produkt utan det legitimerade också samhällsstrukturen med sitt system som en bevarande kraft. Människans medvetande sågs också som relativ homogen därför var religionen nödvändig för orienteringen i det kollektiva systemet.
Genom att påstå att sambandet samhället är en produkt av människan – människan är en produkt av samhälle, tycker jag att han är reduktiv i sitt synsätt. Gemensamt legitimerar de status quo och här ser jag stora likheter med Weber och Marx.
Direkt i polaritet stod Max Müller som menade följande:
Religion är en mental egenskap, som oberoende av, eller snarare trots sans och förnuft sätter människan i stånd att uppfatta det oändliga under olika namn och i skiftande förklädnader [—]
Här talar vi om en ren psykologisk effekt som religionen ger människan vilken i sin tur leder till att religionen skapar ett objekt som kan te sig i olika skepnader och beteckningar. Att då jämföra religioner som fenomen innebär att religionen som allmänmänsklig potential kreerar oändligt många mytologiska föreställningar. Han hävdar vidare att språkbruket är av yttersta vikt och ansåg sig ha funnit minsta gemensamma nämnare i hur den religiösa Gudsföreställningen uppstått genom att studera de vediska skrifterna.
Förklaringen skall vara att vissa ord i språklig form betecknade ett agerande subjekt. Vidare ska detta subjekt i sig ha sådan stor betydelse att det så småningom blev ett objekt med en självbärande kraft, exempelvis sol – solgud.
En annan som påverkades av Durkheim var Bronislaw Malinowski, fast han var inte lika filosofisk utan grundade sina teorier på empiriska fältstudier. Inte heller var han särskilt intresserad av ”survivels” – kvarlevor, eller evolutionistiska tankar. Han menade att religion som fenomen kan undersökas var som helst, ungefär som en ”exkursion”, bara man väljer ut en ”ruta” att fördjupa sig i, även om ”cityforskningen” var att föredra.
Genom att då ”frysa” denna ruta – samhälle – så kunde man fragmentariskt arbeta sig neråt för att slutligen finna alla pusselbitar var och en för sig för att se hur dessa samverkade (hermeneutik).
Utifrån denna studie var det enklare att applicera samma beståndsdelar på olika samhällen för att se om dessa hade ett likartat samarbete. Vad han fann var att de mycket väl kunde följa samma röda tråd och att vi därför har ett agerande som är ett omedvetet agerande hos människan. Varje samhälle i sig håller då ihop enligt de fasta rollspel och ideologier som företräds.
Liksom Frazer särskiljde han på magi och religion, en religiös rit/akt syftar på något bortom akten i sig själv medan den magiska funktionen mer är riktad åt akten. Vi kanske kan göra det tillägget att med magi försöker man behärska medan religion/bönen underkastar man sig. Trots detta anser de båda att den psykologiska funktionen är densamma och att de respektive riterna/akterna tjänar just till att stilla människans oro och ängslan.
Fast, det som samtidigt är skrämmande är också fascinerande, eller Mysterium Tremendum et Fascinosum som Otto beskrev det. Det finns en religiös rädsla före ett fascinerande mysterium där den perfekta fullständigheten blommar. Tremendum – the majestas – the mystery fascinans leder till Ganz andere vilket man på ett kortfattat sätt kan utveckla som att detta ovan kursiva beskrivna finns bakom människans naturliga erfarenhet.
Språket reduceras också på grund av termer som är tagna från den erfarenheten den antyder. Språkbruket torde då bli fattigt och det är med symboler och riter man enklast kan kommunicera, man skapar så att säga ett universalt språkbruk i riterna.