Rent vetenskapligt (jag väljer att hädanefter kalla det för akademiskt) kan vi urskilja tre deldiscipliner i vilka var och en har sina respektive undergrupper. Formellt indelar vi dessa i kyrkohistoria, kyrkovetenskap samt missionsvetenskap.
Ett enande om kyrkohistorians framväxt och avgränsning har minst sagt varit turbulent i den akademiska världen. Den största problematiken handlar om ett enande om vad som definierar kyrkohistorian samt vilka former av definitioner och avgränsningar vi vill använda oss av.
I denna problematik uppkommer således frågorna om när kyrkohistorien började och vad denna omfattar samt vad begreppet, eller mer – definitionen, kyrka egentligen innebär.
Kanske är det så att vi är nödgade att skilja på kristendomen som religion kontra kyrka – samfund? Eller är det rent av gamla kvarlevor från den katolska kyrkans inflytande bland tidiga kyrkofäder som spökar?
Det religiösa paradigmskiftet reformationen innebar för kyrkan, samhället och dess människor, inte bara skapade en djup polemik i tolkandet av det religiösa varat utan även att reformationen medgav en större frihet att tolka Bibeln och kanon. Och visst är det något vi faktiskt fortfarande i vår moderna tid kan skönja. Låt mig snabbt få belysa min tankegång lite djupare.
Tänker vi oss utifrån ett kristologisk och historiegrafiskt perspektiv så borde inkarnationen – commercia mirabilis – Jesu förkroppsligande vara grunden för historien eftersom Han var den förväntade Messias, vilket både Eusebius och viss mån Illyricus hävdade, den senare under gammellutheransk påverkan. Alltså under en tid när övergången mellan katolicism och protestantismen var som mest påverkbar.
Frågan som dock i mina ögon uppkommer är då; sågs Jesus verkligen som Kristus av folket vid sitt förkroppsligande?
Jag tror nog mer att vi här har att göra med en stark influens från en katolsk tolkning. Var det kanske inte som så att det var vid Hans mission bland folket flera år senare som han ”kröntes” som frälsaren tillika Messias när han blev mer vida känd?
I så fall närmar vi oss tanken på ett samfund byggd på församlingsidén. Är det då samfundet/församlingen som skapat grunden för kyrkan och historien?
Kikar vi på vad den lutheranska uppfattningen antyder; vad Jesus talade och gjorde, stödd av evangelii fakta, torde det innebära att kyrkan inte kunde grundläggas förrän det fanns något av betydelse att fylla den med samt att denna betydelse var just Jesus verkande och ord bland folket – upphovet till samfundet.
Innebär då detta att samfundet tillkom före kyrkan och kristendomen som religion betraktat utifrån ett historiskt perspektiv?
Om inkarnationen gav den fundamentala grunden var det trots allt långt ifrån alla som var ”kristnade” vilket borde innebära att jämte missionen var utövandet och införlivandet av det kristna budskapet det som kom att utgöra den praktiska grunden för detta samfund.
Eftersom Jesus Kristus som Kristi kropp utgör kyrkan måste det betyda att även kyrkan grundlades vid inkarnationen. Det i sin tur innebär att definitionen kyrka inte nämnvärt behöver betyda en byggnad, vad vi idag sekulärt brukar benämna Guds ”hus”, och det märker vi framförallt om vi beaktar de i historien tidigaste församlingarna.
Vi bör därför anta att kyrkan som fenomen omfattar vad Jesu talade och gjorde liksom att kyrkan är en manifestation av Jesus Kristus själv tack vare inkarnationen. På så vis fyller den som funktion å ena sidan betydelsen av ett samfund/församling med en gemensam utövande livsåskådning å den andra likt en förklaringsmodell för substansen av denna livsåskådning.
I en mer klinisk förklaring utgör kyrkan både ett imago mundi som ett axis mundi tack vare att den inte bara representerar det heliga utan den är också helig i sig själv.
Interaktionen mellan substans och funktion skapar således kyrkohistorien.