Den historiska teologin indelas i två grenar. Den ena omfattar just kyrkohistorien medan den andra representerar kyrko – och samfundsvetenskapen. Vid en jämförelse antar kyrkohistorien de historiska frågorna i centrum vilka kan vara olika periodiseringar, avsikt ursprung och tillkomst, samt vilket förlopp och drivkrafter som finnes. I denna historiska framväxt återspeglar disciplinen även dess relationer och interaktioner med det omgivande kristna samhället och dess mer ”profana” faktorer.
Viktiga definitioner är djupet – tiden, bredden – det interdisciplinära och höjden – mot det transcendenta.
Underdiscipliner till kyrkohistorien är institutionshistoria, mentalitetshistoria, fromhetshistoria samt teologihistoria.
Kyrko – och samfundsvetenskapen granskar det idéhistoriska perspektivet där innehållet för att förmedla det kristna budskapet vid olika skeenden kan ta sig i olika uttryck. Det vill säga utifrån ett ecklesiologiskt perspektiv vilket innebär ett studium och en förståelse av kyrkan i funktion, både som ett historiskt faktum och som ett nutida faktum, given utifrån varje samtid manifesterad som en kyrkans praxis.
Underdiscipliner till kyrko – och samfundsvetenskapen är, förutom ecklesiologin, liturgik, konfessionskunskap, ekumenik, spiritualitet, kyrkorätt, sakramentalteologi, diakonik, homiletik – själavård – kateketik samt hymnologi.
Förutom de två redan nämnda huvuddisciplinerna har vi således den tredje och sista: missionsvetenskapen. Den skiljer sig utifrån kyrkohistorien jämfört med de andra eftersom missionsvetenskapen huvudsakligen forskar kring kyrkan i de länder där den kristna kyrkans historia inte är så lång. Frågorna riktas då främst mot denna kyrkas förhållande till det icke-kristna samhället och/i dess pluralistiska dynamiska miljö.
Utvecklingen och formandet av dessa akademiska discipliner var ingen lätt fråga eftersom forskandet kring dem följde tidens olika strömningar med dess varierande synsätt. Praktisk teologi fanns inte som en akademisk disciplin förrän i slutet av 1700 talet. Det kom att bli en reaktion mot upplysningstidens anda då denna hade medfört att utbildningen för de blivande prästerna mer antagit karaktären av en allmän lärdom till förfång för det teologiska innehållet.
Syftet var givetvis att de blivande prästerna skulle utbildas med ett adekvat innehåll till följd att de kunde sköta sina åläggande ämbetsutövningar i församlingarna.
Eftersom medeltidens teologiska ämnen präglades av ett dogmatiskt synsätt gav Semlers vidgade perspektiv upphov till en direkt konflikt då han i sin neologi (upplysningsteologi) valde att skilja på teologi och religion. Det innebar att teologin blev en objektiv vetenskap, det vill säga läran om Gud, medan religionen kom att bli subjektiv och byggde på den troendes upplevelse vilken återknöt tron till Ordet.
Som en direkt följd av detta omdanades prästutbildningarna.
Istället för att vara en kunnande präst skulle de nu bli förkunnande präster. På så vis grundades det akademiska ämnet praktisk teologi. Pietismens svar på den praktiska teologin blev deras praxis, praxis pietatis – en fromhetens praktik vilket innebar att man skulle leva ut sin tro, och denna praxis överfördes också på prästerskapet vilka skulle leva föredömligt efter denna praxis. Att leva var i sig en praktik och upplysningstiden förde med sig tanken om att den praktiska nyttan genererade färdigheten vilken skulle ges genom de praktiska erfarenheterna på universiteten.
Vid 1700 talets slut och i början på nästa århundrade tog pedagogiken sitt första kliv in i det akademiska tänkandet. Man insåg att pedagogiken och det praktiska handlandet med människan hade en stor betydelse inom teologin. Tack vare detta inrättades ämnet pastoralteologi.
Influerad av den tyske teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och hans ”lärjunge” Carl Immanuel Nitzsch (1787-1868) genomdrev den kungliga förordningen 1831 en ny förordning om att praktisk teologi skulle bli ett universitetsämne indelad i två delar om en praktisk samt en teoretisk del.
Det praktiska syftet var naturligtvis att utbilda präster. Även om det tidigare inte funnits några större vetenskapliga ambitioner kom detta nu att skapa problem. Vi ska här se varför.
Den pastorala teologin/ideologins ramverk liknades vid ett träd, en teologisk modell tecknad av Schleiermacher. Det absoluta grundläggandet enligt honom var troserfarenheten. Uppbyggnaden är enkel, själva rotsystemet är tron i det konkreta livet och den utformas på denna grundnivå varför de historiska ämnena/vetenskapen är roten till all teologi. Som ett exempel vill jag nämna trons förkroppsliga historia.
Fortsätter vi uppåt symboliserar stammen de systematiska ämnena som en systematisk teologi. Själva kronan är den praktiska teologin och viktigast enligt Schleiermacher. Det innebär att för att kunna bedriva en systematisk studie (stammen) är den historiska vetenskapen en förutsättning eftersom den förankras i tron (roten) vilket leder oss fram till att den praktiska teologin (kronan) inte enbart kan förankras i den personliga troserfarenheten då den är en subjektiv källa utan den praktiska teologin måste även bedrivas som ett systematiskt studium.
Vad vi kan se utifrån denna uppställning är att både kyrkohistorien och kyrkovetenskapen med dess underdiscipliner finns representerade.
Man kan säga att de kom att bli hjälpvetenskapliga ämnen till den praktiska teologin vilken sedermera definierades som en normativ teologi. Det tvärvetenskapliga ämnesperspektivet kom således i konflikt.
Som ett nutida problem kan jag också tänka mig att sekulariseringsprocessen ytterligare har påverkat denna modell negativt på grund av att vi i Sverige inte längre svarar positivt på religionen likt en kristnad befolkning. Det huvudsakliga fokus läggs då på de systematiska studierna istället för att utgå från troserfarenheten. Det finns en stor risk med detta eftersom forskningen kan komma att bedrivas utifrån två perspektiv beroende på vilken livsåskådning vederbörande uppbär. Å ena sidan har vi ett subjektivt perspektiv med tron som roten till forskningen och den andra ett profant perspektiv som ett objektivt systematiskt studium.
Under kommande decennium började en historialisering av ämnet vilket innebar att bland annat homiletiken och liturgin granskades utifrån ett historiskt perspektiv.
Schleiermacher satte ett likhetstecken mellan Kyrkan och Anden, det vill säga att kyrkan är ledd utav Anden. Fundamentet till detta är; för att kartlägga Andens handlande i kyrkan måste den praktiska teologin vara historisk.
I och med detta har vi nu fått en definition på kyrkohistorian.