365 Days in Life

Kunskap om Gud

Människor har i alla tider och i alla typer av kulturer försökt komma till klarhet om vår plats i universum. Gudsbegreppet, eller någon uppfattning om det transcendenta, står i centrum för detta sökande. Det finns emellertid två stora stötestenar som möter människan i hennes strävan.

1 För det första finns det många olika vägar till kunskap; personlig erfarenhet, direkta iakttagelser, intellektuella resonemang, intuitiva insikter, gudomlig uppenbarelse och så vidare. Även de personer som anser att deras kunskap om den religiösa sanningen uteslutande bygger på gudomlig uppenbarelse utnyttjar i själva verket andra källor parallellt.

2 För det andra kan de insikter om det gudomliga som uppenbarat sig för de utvalda enbart förmedlas till andra med hjälp av någon form av symboler. Det här är lätt att förstå när det rör sig om konst, musik, poesi, teckenspråk eller kroppsspråk.

Fast vi glömmer ofta att samma sak gäller även för det som förmedlas via prosan (text i fri form), såväl muntligen som skriftligen. Religiösa sanningar formuleras vanligtvis i språklig form, företrädesvis med prosa. Men språket är ju i grund och botten inget annat än ett stort och invecklat system av symboler, och även om vi är väl förtrogna med de här symbolerna rör sig ord och uttryck på en mängd olika nivåer, vilket gör det nödvändigt med nyanseringar och förtydliganden.

Är Gud den där farfarsgestalten i en övernaturlig storlek som sitter på en förgylld tron uppe i himlen bland molnen, omgiven av änglar som spelar överjordisk musik på sina harpor? Denna bild av Gud är mycket populär bland judiska och kristna barn, vilket inte är konstigt eftersom små barn tänker i konkreta termer när det försöker göra sig en bild av mer ogripbara ting.

Men Bibelns författare visar oss hur viktigt det är att gå bortom sådana språkliga antropomorfismer och höja sig till mer abstrakta begrepp.

I Första Mosebokens tredje kapitel beskrivs Gud på ett mycket människolikt sätt – Gud vandrar i trädgården i den svala kvällsvinden och ropar på Adam och Eva som gömmer sig bland träden.

Profeten Jesajas vision av den himmelska tronen fyllde denne med vördnad och skräck. Jobs bok slutar med den bistra påminnelsen om att mänskliga varelser ingenting begriper om Herren Gud.

De religioner som utgår från Abraham – judendom, kristendom och islam – beskriver Gud som allsmäktig (omnipotent), allvetande och allestädes närvarande. När Gud förses med dessa egenskaper ger det anledning till en mängd brännande frågor. Om nu Gud vet allting och kan göra vad som helst, hur kommer det sig då att det finns ondska och orättvisa? Är det Guds vilja?

Att brottas med sådana här frågor brukar sammanfattas som teodicéproblematiken. Hur kan en Gud som är god tillåta förintelsen av ca 6 miljoner judar eller låta flygplan fara rätt in i World Trade Center, WTC, med följd att ca 3000 dödades – utan att ingripa?

Vissa religiösa ledare hävdade att Gud aktivt medverkade i händelserna den 11 september 2001. Både Usama Bin Laden, som tv-predikanten Jerry Falwell, tycks vara eniga om den saken.

Usama Bin Laden tolkade störtandet av de två tornet och attacken på Pentagon som ett tecken på att han hade Herrens stöd i kampen mot ondskan. Fallwell å sin sida menade att dessa fasanfulla händelser var Guds sätt att visa sitt missnöje mot allt från abortförespråkare, medborgarrättsaktivister, feminister och frisinnade liberaler till bögar och lesbiska.

Hur förhåller det sig i så fall med människans fria vilja och personliga ansvar? Är Gud intimt involverad i varje aspekt av människans liv? Koranen utsäger i den grafiska liknelsen att ”Gud är närmare människan än hennes halspulsåder” (sura 50:16). Eller var det faktiskt så att Gud sedan han skapade jorden verkligen tog ett steg tillbaka och lät världen sköta sig själv med hjälp av människan?

Många hinduer och mystiker av skilda läror menar: Utifrån människans begränsade fattningsförmåga kan Gud (eller gudarna) bäst förstås som den ordning som skänker liv i kosmos.

En stelbent trossuppfattning med tvärsäkra påståenden om Guds natur ökar risken för oförsonliga motsättningar, och vi har genom historien alltför ofta bevittnat hur olika självutnämnda religiösa auktoriteter oförväget uttalat sig å Guds vägnar.

De religiösa sanningarna beträffande Gud och det transcendenta måste ofrånkomligen förlita sig på språket. Men när de språkliga formuleringarna stelnar till absoluta dogmer känner sig folk ofta manade att framträda som Guds försvarare, ofta med en trångsynt inställning till religiösa frågor där avvikande uppfattningar stämplas som ogudaktiga och samhällsomstörtande, och anhängare av andra trosriktningar utmålas som mindervärdiga.

När man förlorar känslan för den symboliska dimensionen i framställningen av Gud och tolkar allt bokstavligt, då är risken överhängande att trons goda kärna förvanskas och går förlorad. I vissa fall kan det fanatiska försvaret av en speciell helig text rättfärdiga ett agerande som står helt i strid med de grundläggande sanningar som kännetecknar religionen i fråga.

Problematiseringar och reflexioner kring texten
Religionsåskådningsfrågor är ofta komplexa och inte alltid lätta att besvara. Ur ett trosperspektiv är det den egna personliga upplevelsen som formar svaren.

I texten förekommer ordet transcendent. Inom islam, judendomen och kristendomen (bokfolket) är detta Gudsbegrepp viktigt och betecknar hur Gud förhåller sig till världen. Det finns bara en Gud (monoteism) och den transcendenta Guden befinner sig i en översinnlig värld bortom (utanför) vår värld. När man tillber Gud riktar man sin bedjan till ett gudomligt väsen som inte är begränsad av dimensionerna tid och rum.

Människan är Guds högsta skapelse, hon är skapad efter Guds egen avbild och att kunna få välja sin egen väg i livet. Det står alltså människan fritt att välja mellan gott och ont. Gud har dock anvisat människan vilken väg som är den rätta. Detta står att läsa i Bibeln, Torah (judarnas Bibel) och Koranen.

Texten är inspirerad av När religionen blir ond av Charles Kimball. Natur och Kultur, 2002