Med tiden började kvinnorna att smycka kyrkorna. Det sydde och vävde mattor och gardiner, fyllde kyrkan med blommor och doft. Hemmets vrå hade nu utvidgats till att även omfatta kyrkan. Som exempel på hur man värderade kvinnornas arbete vill jag nämna att de av kvinnorna broderade och vävda kormattorna intet på något vis skulle manifesteras som en kvinnlig närvaro i kyrkorummet, mer skulle dessa höja det estetiska värdet.
Den diakonala verksamheten och missionen ökade också och sträckte sig nu utom Sveriges gränser, vilket för kvinnorna bidrog till en ökad medvetenhet om omvärlden. Under 1900-talet befästes synen på vad som var traditionellt ”kvinnogöra”. Värdet av denna var inte högt eftersom männen tillskrev normen för vad som definierade ett arbete. Dock skulle denna genuskonstruktion förändras under andra världskriget. Å ena sidan var kvinnan av en annan sort än mannen och med det mer lämpad till vissa uppgifter som i de flesta fall var knutna till kyrka och samhälle via omsorg, mission och diakoni. Å den andra sidan sågs kvinnan som en ”liten man”, men det praktiserades endast i de fall kvinnan var gift och representerade sin frånvarande man.
Detta syntes ofta inom väckelserörelserna.
Kyrkan använder den första genuskonstruktionen till att motivera kvinnornas roll i församlig och kyrka. Kvinnans symboliska universa är således konstituerat utifrån ett manligt perspektiv vilket i sin tur legitimeras av religionen, kyrkan och dess historia. Flertalet präster insåg inte heller den egentliga aktiva tanken bakom dessa föreningar utan menade att de mer fungerade som en gemensamhetsform.
Den sociala konstruktionen medgav inte heller, till en början, någon förändring i kvinnornas situation eftersom den kristna tron innefattade livet i sin helhet. De visste inget annat. Då sekulariseringsprocessen ökade var kyrkan tvungen att omvärdera synen på kvinnornas arbeten. Syföreningen kom att bli en del av kyrkans lekmannaorganisation. Kvinnorna fick prästvigas och fler av de manliga prästerna avgick från sina poster i syföreningarna vilket ledde till att dessa återigen blev ”enkönade”.
Husfadersidealet hade nu spelat ut sin roll. Idag ses gärna syföreningarna som ett ”forum för handarbetande kaffedrickande tanter”, framför allt av män. Därför lever fortfarande denna snedvridna genuskonstruktion vidare i allra högsta grad, oavsett kyrklig förankring eller ej. Säkerligen beror det på att den härstammar från en svunnen tid när samhället påverkades av religionssocialiseringen och den kommande sanktionerade normen – hustavlan. Incitamentet för genusapparaten, både som en social konstruktion och som ett könsperspektiv, vilar med andra ord fortfarande i Guds händer, alla är bara inte medvetna om detta.