Historian om Moses – מֹשֶׁה, Moshe
På den tiden när Moses föddes styrdes landet av en farao. Vi landar nu till tiden omkring 1500 år före Jesu födelse. Faraon var oroad, han såg hur det israeliska folket växte och blev allt fler. Han oroades för att de skulle bli så många att hans eget folk, egyptierna, inte skulle få någon plats i landet.
På befallning skulle därför alla nyfödda israeliska pojkar kastas i Nilen för att dö! Moses mamma lyckades hålla Mose gömd i nästan tre månader innan hon förstod att något var tvunget att göras.
Så hon flätade en korg av vass, i den korgen lade hon ned Moses och sköt sedan ut den på Nilen i hopp om att någon skulle hitta honom och förbarma sig över barnet.
Moses hade två äldre syskon, Mirjam och Aron. Mirjam fick i uppdrag att försöka följa korgens färd på Nilen för att se vem som hittade Moses. Gömd bakom en tät vassrugge såg hon faraos dotter komma ner mot Nilens strand. I nästa stund hade denna upptäckt korgen med barnet.
Moses fick växa upp hos Farao, och en dag när han hade blivit vuxen fick han se hur en hebréeisk man blev ihjälslagen av en egyptier. När ingen såg så slog Moses ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. Nu var det så att detta blev ändå känt, trots att ingen hade sett händelsen, och detta skrämde Moses, för hur kunde man veta? Han blev så rädd att han flydde och han stannade inte till förrän han kom till en plats som hette Midjan.
I Midjan bodde det en präst som hette Jetro och han hade sju döttrar. Den ena, Sippora, blev Moses hustru. Han själv blev en herde. Men så en dag började det, som sedan kom att bli vändpunkten för det judiska folket, och stor betydelse även för de kristna.
På en av sina dagliga promenader med fårhjorden hamnade han vid Guds berg Horeb. Där fick han plötsligt se eldslågor flamma upp från en törnebuske. Det var en Guds ängel som uppenbarade sig för Moses, fast det förstod han inte då.
Moses…Moses…
Han hör en mörk röst som kallar på honom. Och han tittade sig omkring utan att upptäcka vem som kallade. Till sist gick det upp för honom att det inte var någon mindre än Gud, Abrahams Gud.
Han fick i uppdrag av Gud att befria sitt folk från slaveriet och sedan leda dem ut ur Egypten.
Farao vägrade, för han behövde alla sina slavar, och moses varnade honom.
Det skulle komma 10 plågor om han inte lydde Guds befallning och befriade folket. Det lyssnade inte Farao på och det straffade sig.
De tio plågorna som ansatte Egypten var i tur och ordning dessa:
- Nilens vatten förvandlas till blod
- Grodor ska invadera landet
- Markens stoft förvandlas till myggor som angrep allt
- Alla hus i Egypten hemsöktes av flugor
- En svår boskapspest drabbar all boskap
- Sot från en smältugn förvandlades till damm och orsakade bölder på människor och boskap
- Himlen öppnades sig med ett åskväder ingen förr hade sett. Hagel föll ner och förstörde alla skördar
- Landet invaderas av gräshoppor som äter upp alla växter
- Ett mörker, så djupt och tätt, att man inte kan ta på det ska sänka sig över landet. Ingen ska kunna se den andre.
- En ”dödsängel” skall vandra genom Egypten, från hus till hus ska den döda allt som är förstfött, både djur som människor.
Nu ska vi också minnas att ingen av de hebréeiska folket eller deras djur råkade ut för dessa plågor. Dem skyddade Gud, om det trodde på honom vill säga.
Vi ska nu få följa med Mose när han ska avlägga den tionde och sista plågan från Gud till Farao. Hebréerna lever i träldom som förtryckta slavar utan rättigheter, och han vädjar att Farao ska släppa dessa, dock utan resultat. Som en allra sista varning uttalar då Mose att vid midnatt ska en ’dödsängel’ svepa genom hela riket. Och på sin färd ska denna ängel döda allt förstfött, både människor som djur. Och det ska höras ett klagoskrik som det aldrig förr gjorts, eller någonsin kommer att göras.
Men till de hebréer som var trofasta Abrahams Gud sa Mose något de tyckte var märkligt. Först skulle de offra ett lamm, med blodet från denna skulle de sedan bestryka både dörrkarmarna och dörrposten ovanför.
Lammet skulle de sedan tillaga hel över öppen eld och intas tillsammans med osyrat bröd och beska örter.
Köttet skulle omedelbart ätas upp när det var klart, inget fick lämnas kvar.
Resklädda, och med en stav i handen skulle de dessutom äta, vilket de annars inte gjorde. Sist men inte minst skulle de förlita sig på tron till Gud genom att be.
Denna händelse är viktig i den judiska traditionen för detta är judarnas påsk, eller som de kallar den: pesach – פֶּסַח Pesaḥ – som betyder ungefär ”gå förbi” på hebréiska, vilket var just det som ”dödsängeln” gjorde vi de hus som var bestrukna med blod.
Judarna firar denna högtid just för att påminnas om fångenskapen i Egypten och att Gud befriade dem från slaveriet, men det är också en hyllning till det osyrade brödet. Det är en högtid som bygger på frihet, och en vårfest till att de nya grödorna spirar, en skapelsebörjan på nytt.
Själva högtiden firas både i hemmen som i synagogan. Hemma dukar man fram Céder, vilket betyder ordning av ceremonierna. Alla dricker vin, även barnen. Dessutom står det alltid ett glas uppdukat till profeten Elia. Måltiden man dukar fram består av mat som ska symbolisera fångenskapen och befrielsen. Där finns ett stort ben, ett kokt ägg med bränt skal, bittra örter, en grönsak och en blandning av nötter, vin och äpplen.
Av allt detta är det endast benet och ägget som inte ska ätas för de är påminnelser.
Dessutom levandegör de historien genom att doppa karpas, grönsaken, i saltat vatten som en fin symbol för alla tårar som fälldes under slaveriet. Benet symboliserar det offer lammet en gång utgjorde. Ägget i sin tur är en symbol för det religiösa helgoffret man gjorde i Templet. Det osyrade brödets historia är att judarna lämnade sina hem i all hast för att följa Mose, brödet hann därför inte att jäsa. Det är också därför man idag symboliskt bakar matsot till pesach.
Traditionen påbjuder dessutom att det yngsta barnet ska ställa fyra frågor rörande pesach, till vilken pappa i huset berättar historien om varför de firar denna högtid. Detta traderande är en viktig bidragande orsak till att religionen har bibehållits så intakt. Samtidigt som det skapar samhörigheten med historien i sig själv, förenar den generationer och ett helt folk.
För en jude är traditionen viktig då traditionen och historien är så nära knuten till varandra att de närmast blivit ett. Givetvis är också bönerna, eller kiddush, viktig under denna högtid som varar i åtta dagar. Budskapet är, som i de flesta högtider, att Gud frälser sitt folk ifrån fiender och att han har givit dem ”lagen”.
Viktiga nyckelord
- Den brinnande busken
- Pesach
- Céder
- Profeten Elia
- Bittra örter
- Lamm
- De 10 plågorna
Läs mer i Bibeln (B2000):
Andra Mosebok
2 kapitlet till och med 3 kapitlet
6 kapitlet till och med 12 kapitlet