Jag har valt att dela upp texten i flera kortare avsnitt för bättre läsbarhet.
Om romantiken anspelade på känslor och innerlighet blev upplysningen det raka motsatta. Nu sattes förnuftet i centrum. Upplysningens teologi, den så kallade neologin – nyteologin, vars upphovsman Johann Semler, indelade denna i två områden. Nu plötsligt skildes teologin från vetenskapen vilket innebar att innehållet i den kristna uppenbarelsen kom att reduceras till förmån för moralen.
Den praktiska teologin var född.
Svaret mot detta lät inte vänta på sig. I pietism – en fromhetsriktning där individualism betonades – framfördes i ett nytt reformprogram 1675, verket Fromma texter, av Jakob Spener (1635-1705).
Vad som är intressant är att detta är en reformrörelse inom lutherdomen.
Kritiken var riktad mot den ortodoxa kyrkans kollektiva kyrkofromhet. Istället ville man främja den enskilda fromma människans uppenbarelse genom att förnya kyrkan från att vara en enda stor maktkoloss till att bli en ecclesiola in ecclesia – det vill säga en liten kyrka i kyrkan. Dessa små kyrkor med pånyttfödda och sant omvända skulle göra den osynliga kyrkan synlig. Således var denna rörelse emot kyrkans hierarki och kyrkotukt.
Det var inte genom kyrkans lära som vägen till Gud fanns utan via individens upplevelse.
Den här subjektiva tankegången banade vägen för en annan rörelse, väckelsekristendomen, eftersom pietismen lyckades att förena upplysningskristendomen med deras typ av kristendom.
Pietismens främsta märke är fromhet vilken kännetecknar det individuella betonandet i uppbyggelsen av människans tro. Den subjektiva troserfarenheten – experimenta fidei – var en central tanke. Det leder till en personlig helgelse, en fullkomlighet i fromhetens praktik – praxis pietatis, vilket innebar att man skulle leva ut sin tro. Det var därför viktigt att i sin livsföring skilja på världsligt och andligt. Med det införde de en ny morallära i kyrkan vilken även inbegrep prästerna som föredömligt skulle leva och arbeta efter denna morallära.
Det var viktigt att arbeta och inte ha kul. Moralen i sin tur kopplades därför till synden vilket innebar att vissa beteenden och handlingar var mer syndiga än andra. Eftersom synden hos de omvända inte var lika allvarlig som hos de oomvända gjorde man en åtskillnad dem emellan.
Så om reformationen ledde till att människan själv fick tillgång till att läsa Bibeln, vilken var auktoritär, var ortodoxin uppbyggande skrifter. Tillsammans skapade dessa pietismen.
Här kan vi klart se den lutherska tankegången lysa igenom eftersom han dels ansåg Skriften – sola scriptura – vara normen, och dels att människans frälsning var en gåva från Gud, sola gratia, och inte genom kyrkan. Den individuella fromheten betonades – per fidem. Dock ska vi ta i beaktande att rörelsen inte enbart skall ses som en luthersk reformrörelse, i ett bredare perspektiv är pietismen en reformrörelse vars uttryck kan ses i samtliga protestantiska kyrkor.
Grundandet av Bibelsällskapen räknas till exempel som en av pietismens förtjänster.
Pietismen omfattade inte bara en inriktning, bortsett Spenerpietismen upptäcker vi också Franckepietismen och radikalpietismen. Även Herrnhutismen kan inräknas inom denna rörelse. Mystiken och fromhetslivet i Tyskland fick återuppleva en renässans under ortodoxins tidsepok. Intressent var trots detta fokuserat på kristendomens innehåll.
Eftersom fromhetslivet gick i bräschen för pietismen kom föremålet för pietismens reaktion att bli lärostriderna och intellektualismen. Som så många gånger tidigare i kyrkohistorien blev kyrkan anklagad för sin lära och intolerans. Man ansåg att kristendomen var liv, inte rätt bekännelse eller ren lära.
Jakob Spener ville reformera kyrkan med sex reformmedel så att kristendomen kunde omsättas till handling och att den enskilda människan kunde föras till omvändelse. Predikningarna om Guds ord skulle ske i konventiklar samt att den av Luther anförda läran om det allmänna prästämbetet skulle tas i bruk och fungera. Tanken var att prästerna inte bara skulle vara kunnande utan även förkunnande präster. Kritiken mot ortodoxin innebar med andra ord att kristendomen som lära inte är ett vetande utan ett handlande. I lärostriderna skulle därför teologerna visa kärlek. Erfarenheten att leva ett fromt liv, och ett måste att vara utbildad i teologi, skulle vara ett behjälpligt medel för prästerna i predikan för människans uppbyggelse.
De som följde Speners teologi blev kallade pietister, ett öknamn för skenheliga. Hans teologi särskiljde sig från ortodoxin i flera fall. Tanken om pånyttfödelsen sker genom omvändelsen, inte i dopet, och är ett uttryck för människans förvandling, inte ett handlande från Gud. I denna förvandling återfinner vi deras praxis, den personliga helgelsen i fromheten, vilket innebär att det blir en förskjutning av den traditionella synen på rättfärdiggörelsen eftersom helgelsen är en omvandling som leder till pånyttfödelse utan Guds handlande.
Förvandlingen människan genomgår sker alltså inte via rättfärdiggörelsen utan i den egna helgelsen varför helgelsen blir mer framträdande än rättfärdiggörelsen. Människan rättfärdigar så att säga sig själv i förvandlingen – dock med hjälp av en i hjärtat inneboende tro på Kristus.
Med det fanns det en risk att faktiskt förspilla sin chans till frälsning i detta liv. De enda som gavs chansen att läsa teologi var de omvända. Det är inte heller något underligt med tanke på fromhet visavi kunnande/förkunnande. Som kyrka betraktat ansåg Spener den vara ett trossamfund och inte lärosamfund. Också det anspelar på hans tankegångar, nämligen att leva livet genom den fromma erfarenheten i tron är en lära i sig. Förbundskyrkotanken fick därför kyrkotanken att träda tillbaka. Trons betydelse är alltså inte bara kunskap och en förtröstan, den är också en kraft som medverkar i förvandlingen i livet.