Som jag skrev i början är pietismen en reform inom lutherdomen. Speners teologi står också närmast den luthersk-ortodoxa och företräder med detta den äldre lutherska pietismen. Denna omfattar ett starkare perspektiv på det subjektiva religiösa skeendet och det personliga kristna engagemanget. Faktum är att detta nästan förskjuter Guds kraft till förmån för människan subjektiva upplevelse och fromhet, även om den i hjärtat grunden verkande kraften är Kristus.
August Hermann Francke 1663-1727 var verksam som professor vid det pietistiska universitet i Halle, ett universitet Spener varit med om att upprätta. Deras båda inriktningars reformering av kyrkan verkade för en betoning av livet istället för läran.
Francke drev en trefaldig tolkning av Bibeln, dels utifrån den bokstavliga meningen och dels som en andlig och mystisk. Tillika var dem båda för en kyrklig konservativ pietism. Francke förde dock en mer lagisk och asketisk pietism än Spener då han ansåg att det var genom en tydlig omvändelse, vilken manifesterades genom ett heligt liv och en ångestfylld botkamp, som gjorde människan kristen. Därför var de världsliga nöjena förbjudna.
Pietismen skilde på Gud och världen, vilket inte Luther gjorde. Ändock var det inte helt uteslutet att ha ett utåtriktat socialt liv så länge det rymdes inom den egna läran. Hans egen botgörelse blev normerande och ett krav för de andra kristnas religiösa upplevelse.
Vid sidan av allt detta utvecklades den organiserade kärlekstanken vilken mynnade ut i diakonin samtidigt som det bedrevs en yttre mission. Hallepietismen introducerade ”hednamissionen” i den lutherska kyrkan. Till skillnad från Spener förläggs pånyttfödelsen till botkampens slutfas och därför räknas omvändelsedagen som dagen för pånyttfödelsen.
Såväl Francke som Spener ansåg att alla var ansvariga för de otroendes omvändelse.
Både Spener och Francke var kyrkovänliga vars syften handlade om att vitalisera kyrkan. Radikalpietismen däremot var en separatistisk och kyrkofientlig rörelse vilken är nära besläktad till svärmarrörelserna och socinianismen under reformationstiden.
Även här handlar det om en subjektiv upplevelse fast denna rörelse gick så långt att de ansåg kyrkan vara skökan med stora mått mätt. Läran de förde syftade på människans inre ljus och anknöt till såväl till kväkarrörelsen som till mystiken och den radikala reformationsrörelsen.
I och med detta behövdes ingen Bibel eller kyrkliga dogmer och sakrament, inte ens en kyrka, utan människan mötte Gud i sitt inre. En framstående radikalpietist var Gottfried Arnold 1666-1714. Hans kyrkohistoria skall betraktas utifrån ett förfallets synpunkt. Den sanna kyrkan för honom var den osynliga. Läkaren Konrad Dippel 1673-1734 var en utrerad radikalpietist vilken avvisade den ortodoxa läran och försoningen eftersom Gud som kärleken behövde inte försonas. Han talade om Kristus i termer att liknas vid en boende i de fromma och var verksam i Sverige en tid men fick till följd av konventikelplakatets tillkomst 1726 lämna landet.
Dippelianismen, som är uppkallad efter honom, var en spiritualistisk rörelse.
Höjdpunkten för den radikalpietistiska subjektiviteten är just läran om det inre ljuset, Kristus. Nog finnes vissa liknelser i en komparabel jämförelse med gnosticismen. Nåväl, denna radikala rörelse knyter an till Kiliasmen, en tro på ett tusenårigt Gudsrike här på jorden som upprättas efter Kristi återkomst, vilket är en tanke de delar med urkristendomen och urkyrkan.
Hans kritik mot den ortodoxa försoningsläran i kombination till läran om alltings återställelse innebär som konsekvens att alla kommer att bli frälsta.