Ämnet själavård är ett abstrakt begrepp. Eftersom det inte längre finns någon bestämd konstant att applicera det på så behöver det idag nödvändigtvis inte beröra en religiös kontext knuten till ett sakralt behov. Själavårdande coacher i olika format tar allt större plats i världens sekulära länder till förfång för de ursprungliga – präster, diakoner och för andra kristna samfunds motsvarande själavårdare.
Är det då så att begreppet själavård faktiskt uttrycks olika beroende på varifrån och vilken tidsepok man hämtar källan?
Låt oss börja med att se hur tre uppslagsverk från olika förlag och år presenterar begreppet själavård – och om ett oliktänkande tidsperspektiv kan ha påverkat deras presentation av begreppet.
Nationalencyklopedien, Bra Böcker 1995. Band 16; ROK-SMU s. 480.
Själavård: Kyrkans omsorg om den enskildes andliga välbefinnande. Själavården kan vara allmän eller enskild. Allmän själavård innebär att församlingens liv, sakramentsförvaltning, förkunnelse, undervisning etc. skall utformas så att församlingens omsorg om den enskilde kommer till uttryck.
Enskild själavård utövas i kontakten mellan en enskild människa och hennes själasörjare. Enskild själavård kan erbjudas till församlingsmedlemmar som inte kan få del av den allmänna själavården p.g.a. ålderdom, sjukdom, fängelsevistelse etc.
Under 1900 talet har det enskilda själavårdande samtalet kommit i centrum i själavården. Människors behov av yrkesmässig hjälp med problemlösningar har riktats även mot själasörjare. Samtidigt har själavården påverkats av impulser utifrån, från psykologin och psykoterapin, och samtalsmetodiken har förändrats genom påverkan från andra slag av terapeutiska samtal.
I detta fall betyder en allmän själavård församlingens liv som utformas så att en församlingsomsorg om den enskilde kan tas i uttryck. Den enskilda själavården är en kontakt mellan den sörjande och själasörjaren. Under slutet av 1900 talet märks en strävan till en fastare förankring i den enskildes själavård genom teologin.
Focus, Esselte Focus uppslagsböcker AB. 4:e uppl. 1981. Band NO-STJ s. 245.
Själavård: Kyrkans omsorg om den enskilda människan andliga liv, särskilt i form av enskilt skriftermål och rådgivning.
Här har vi en mer diffus beskrivning om vad själavården är, liksom att den begränsar sig till att vara ett samtal mellan sörjaren och kyrkan som sådan.
Svensk uppslagsbok, Förlagshuset Norden AB 1965. Band 26 själ-spinax s. 5.
Själavård – (av lat. Cura anima’rum). Kyrkans arbete företrädesvis mot den enskilde – för att bevara och utveckla det religiösa livet hos sina medlemmar. Från början en församlingsangelägenhet som sedan övertogs av hierarkiska biskop-prästämbetet. Under medeltiden koncentrerades den till botinstitutionen och fick en stark juridisk prägel. Personlig själavård utövades företrädesvis av munkarna än övriga präster. Under reformerta kyrkor tog lekmän medverkan i anspråk på själavården. Det lutherska följde i ”stort sett” medeltida traditioner. Prästen handhade själavården, främst i samband med skriftermålet (kyrkoplikt/bann) – kyrkotukten. Under 1800 talet föll detta system och blev som ämbetsplikt endast för sjuka och fångar.
Religiös själavård
Religiös själavård är att betrakta som ett begrepp hemmahörande i de religiösa system där det tar sitt uttryck som en andlig vägledning till en fördjupad gudsupplevelse jämte den medmänskliga omsorgen. Oftast kopplas den i vardagen till en djupare kris i livet. Den kristna själavårdens två viktiga uppgifter är då käryssein och terapevein – att förkunna och att läka.
Incitamentet för detta utgår från dess religiösa verklighetsuppfattning genom lotsa den sörjande fram till en förståelse för de existentiella problemen med de svar kristendomen kan ge på dessa. Till hjälp används metaforer och bilder tagna ur den kristna verkligheten i syfte att till den behövande beskriva liknande situationer hämtade från Bibeln. Dessa skall i sin tur tjäna som en andlig vägledning till att vilja efterfölja Kristus, och i Hans spår göra samma resa, Imitatio Christi.
Vad som klart och tydligt framkommer är att tolkningen av själavården förändras i takt med hur samhället förändrats. Graden av religiositet och kristen konfession är mer markant i de äldre uppslagsverken än de nya. Nu är dock valet av det äldsta uppslagsverket endast från 1965. Dock kan man se klarare tendenser av en sekulariserad syn utifrån Nationalencyklopedin från 1995 om man jämför svensk uppslagsbok från 1965.
Som ett reduktivt svar på frågan om synen på själavården tolkas olika beroende på tidsperiod måste jag därför svara ett ja – med det förebehåll att det endast får utgöra ett svar från de tre uppslagsverk jag använde.
Begreppet själavård i uppslagsverken åsyftar därmed en kyrkans omsorg. Men som jag antydde i början av texten behöver det inte appliceras inom de religiösa ramarna. I ett sekulariserat land är det nog mer vanligt förekommande att psykoterapeuter övertar prästens roll i läkandet, vad som saknas då är förkunnandet. Den sörjande behöver inte heller vara en medlem av kyrkan, och det är utifrån allt detta som jag anser att det inte finns någon bestämd konstant. Kyrkan har med andra ord inte längre ”monopol” på själavården och de behövande behöver inte heller vara församlingsmedlemmar.
Det handlar ytterst om hur samhället/individen konstituerar begreppet själavård samt hur vi identifierar oss med själva begreppet, det vill säga var tonvikten på betydelsen ordet ”själ” infogas.
Själavårdens betydelse har ökat i takt med att den andliga fattigdomen alltmer vidgat sig. Fördelen med en sakral själavård är att det kan ge svar på ontologin vilket inte psykoterapin ger. Nackdelen är att det finns en viss fara med att detta budskap går oss förbi då vi inte lever med en konfession där religionen tar en självklar plats i livet.
I Själavård del 2 får du läsa mer om hur själavården kan ta sitt uttryck i bemötandet av en person i kris.