Vilka är då krisens fyra faser? Och vad kännetecknar dessa?
Snabbt uppräknat är de i tur och ordning: chockfasen, reaktionsfasen, reparationsfasen eller bearbetningsfasen och till sist nyorienteringsfasen.
Alla dessa faser är ett måste för att människan ska kunna bli psykiskt ”hel” igen. De bygger på varandra och får därför inte hoppas över. De olika faserna tar också olika lång tid. Hur människan hanterar varje fas beror mycket på hur välutrustad hon är att bemöta sina känslor samt hur trygg hon är i sin person.
I chockfasen reagerar vi olika, en del skriker ut sin sorg, kanske svimmar, medan andra förblir lugna. Den människan kan ha råkat ut för en bortträngningsfunktion för att hon inte klarar av att ta emot hela budskapets kraft. Istället portionerar psyket ut det under en längre tid för att hålla nere ångesten till en kontrollerbar nivå. Timmarna som därefter följer är tankemässigt intensiva, och det är för att man ska kunna förstå vad som har hänt och kunna orientera sig efter det.
I övergången till reaktionsfasen uppstår ofta frågan; varför? Och det är nu som både skuld, förtvivlan och sorgen träder in i människan. Matlusten kanske försvinner, liksom att sömnsvårigheter uppstår. Projiceringar till sin egen kropp är också vanliga, med det menar jag att om den avlidne exempelvis hade lungcancer så upplever den efterlevande sig ha liknande symptom. Hallucinationer och aggressioner riktade mot andra är heller inte ovanliga.
Det är i detta stadium viktigt att lyssna och låta den drabbade få ge utlopp för sina känslor. Nu kan det också vara på sin plats med någon form av själavård eller psykoterapi för att lotsa individen genom alla tankar och föreställningar som kan uppkomma.
Trots allt så övergår människan så småningom till reparationsfasen. Dock finns smärtan kvar, om än på avstånd. Den drabbade kan börja se på det som har hänt på ett mer nyanserat sätt. Tankarna väcker inte heller lika stor ångest som tidigare. Det finns dessutom en acceptans inför framtiden och med den en framtidstro. Likväl kan det komma stunder av sorg och ångest, men behovet av att få prata om det som har hänt är inte lika påträngande.
Till sist når man nyorienteringsfasen och man börjar se möjligheterna med livet igen. Säkerligen har individen mognat och ser nu på tillvaron med andra värderingar. Hon kanske väljer nya vägar att gå vidare på. Som jag skrev i ett tidigare skede så är alla dessa faser ett måste för att ta sig igenom en krissituation. Eftersom de bygger på varandra bör man inte heller tvinga sig igenom fortare, eller hoppa över någon av dem. Obearbetad fas leder till att sorgearbetet avstannar och risken finns att man hamnar i en låsning utan att komma någonstans.
Fantasin spelar också en stor roll i bearbetningen, framförallt när det handlar om barn som dör. Detta kan försvåra sorgearbetet därför att föräldrarna sörjer barnet i sin fantasi om hur det hade kunna bli.
Hur man löser en kris beror till stor del på hur den yttre livssituationen ser ut.
Har man ett stort socialt nätverk finns det alltid någon som kan lyssna, trösta, eller bara finnas till hands. Ensamhet fördröjer, försvårar och förlänger sorgen eftersom det inte finns någon att dela tankar eller känslor med. Hur individen hanterar krisen kan också ha betydelse för vilken livsåskådning denna har. Jag menar nu inte att det alltid är lättare om man bär på en tro, utan alla frågor som uppkommer kräver sina svar.
Men en religiös människa finner sina i tron och Bibeln, vägledd av en präst eller annan själavårdare, och har oftast redan en klar bild om ontologin. Till det säkert också en stor samhörighet med sin församling.
Den profana människan vänder sig kanske till psykiatrin och psykoterapeuter eller andra ”vetenskapliga” terapiformer. Men det finns profana som faktiskt också söker sig till kyrkan. Det finns en tendens att vid krissituationer så är kyrkan en institution även icke-kristna tyr sig till. Därför ska vi nu kika på vilka behandlingsmöjligheter som erbjuds samt vilka funktioner de har.