För att kunna bemöta en människa i kris är kunskap nödvändig.
Inledningsvis skaffar man sig kunskap i vad krisen består och vad som utlöste den. Metodiken därefter ser lite olika ut beroende på vad för hjälp man söker. Först måste vi skilja på psykiatri och psykologi.
Kortfattad kan man säga att psykiatrin arbetar med att bota sjukdomar i psyket medan psykologin mer handlar om att veta vilka sjukdomstillstånd som kan uppkomma och varför dessa gör det.
Psykologi betyder ungefär läran om psyket. Därför kan man ju då tycka att den bästa hjälpen att få i krissituationer skulle vara i den klinisk psykologiska behandlingen. Nu är det inte alltid så. Visserligen har dessa psykologer och terapeuter en enorm kunskap, inte minst psykoterapeuten då denne i egenskap i sitt yrke måste ha konfronterat sina egna inre konflikter innan denne får sin legitimation.
Det psykoterapeutiska behandlingssyftet handlar om att man utnyttjar de psykologiska processerna för att skapa och/eller bidra till en bättre psykisk hälsa. Dels för att patienten ska få en insikt till varför hon mår som hon gör, dels att ta hjälp av de inre psykiska resurserna patienten har till att stärka dennes självkänsla. Dessa två ”vårdformer” kallas för insiktsterapi samt stödterapi och bedrivs genom samtal. Så när man hamnar i en kris så är det inte alltid bara den patologiska biten som ”spökar”. Vi måste med andra ord skilja på vilka symptom själva sjukdomen framkallar och vilka symptom som egentligen har framkallat sjukdomen.
Ibland kan en psykisk sjukdom yttra sig utifrån ett symptom där den egentliga kärnan inte är sjukdomen utan kanske en existentiell konflikt som utlösts av någon annan faktor.
Den obearbetade konflikten gör då en bortträngning som i sin tur leder till exempelvis en neuros. Patienten uppvisar då faktiska symptom på en patologisk sjukdomsbild när den bakomliggande orsaken egentligen grundar sig på något helt annat.
Alternativet till den kliniskt psykologiska behandlingen kan då vara att uppsöka en själasörjare. En sådan är en person som i sitt ämbete arbetar med andlig omsorg, exempelvis präster, diakoner, pastorer eller andra själasörjare. Deras gemensamma utgångspunkt är den religiösa tron.
Själavården i sig handlar både om den religiösa synen på människans vara som religionens etiska grundhållning och den verklighetsuppfattning man som exempelvis kristen kan ha. Nuförtiden finns det dessutom många präster som också är utbildade till psykoterapeuter. Med sin ”dubbla” kompetens kan de därför både terapeutiskt behandla den behövande, liksom att de i egenskap av själasörjare kan erbjuda en tolkningsmodell och ett stöd utifrån ett religiöst perspektiv och referensram.
En själasörjare har liksom psykologen, och/eller psykoterapeuten, tystnadsplikt. En skillnad ska dock här påpekas. Inom den kliniska psykologin kan ett fall tas upp till diskussion i en större arbetsgrupp så tystnadsplikten omfattar inte samma stränga ramar som till exempel en präst har.
Prästens tystnadsplikt omfattar alla. Ett exempel på denna är bikten.
Väljer jag då att kontakta en präst så är dennes huvudsakliga uppgift först att lyssna och vara medmänsklig. Efter det försöka inge hopp och förståelse för det inträffade och till varför individen lider, det vill säga vara diakonal. I ett andra skede, då nyorienteringens fas inträder, ska denne utifrån sin religion erbjuda den drabbade olika förklaringsmodeller utifrån ett religiöst perspektiv till det som har inträffat.
Religionen kan också sätta ord och mening åt sorgen genom att vissa bibliska händelser aktualiseras. Dessa tillsammans med religiösa texter, liturgi och bön hjälper då till med bearbetningen av krisen samt att de kan fungera som en identitetsmall att likna sig vid.
Så utifrån en funktionell religiös definition får frågor om till exempel liv och död en helt ny betydelse. Jag ska återkomma mer om det längre fram i texten.