Vilken behandlingsmetod skulle då passa Sven bäst?
Eftersom han inte är religiös är en själasörjare kanske inte det första alternativet vi tänker på. Dessutom har han börjat uppvisa både somatiska som psykosomatiska symptom som tenderar att å ena sidan isolera honom från omvärlden och andra att uppsöka en uppsjö av läkare på grund av hans ”hjärta”. För att komma tillrätta med hans problem ska jag därför belysa de båda behandlingsmetoderna och sedan försöka applicera den jag anser han är bäst i behov av.
Den psykoterapeutiska behandlingsformen utgår från individens psykiska problem och de störningar dessa kan medföra, det vill säga de patologiska besvär som denne uppvisar. Eftersom behandlingen ska vara förankrad utifrån en psykologisk teori så innebär detta att den utövas utifrån en psykodynamisk grundsyn. Inom ramen av denna kan man, om så är nödvändigt, behöva komplettera med andra former såsom beteendeterapi av både kognitiv som systemorienterad beskaffenhet.
Därför läggs det en stor vikt på att stödja människan till ett självständigt tänkande och handlande för att denna så småningom ska finna hindren som motverkar en gynnsam utveckling och mognad. Syftet är med andra ord att söka nå psykisk hälsa och välbefinnande, men också att lotsa individen till att hitta sanningen om sig själv.
Det är viktigt att poängtera att den sanning man finner om sig själv har ett egenvärde vilken leder till en psykisk styrka. Vi kan kalla detta för självinsikt. Här kan man se likheter med prästens roll i själavården. Men till skillnad från denne så är psykoterapin inte medmänsklig i samma mening utan den är grundad på en helt professionell funktion.
Med det menar jag att yrket som sådant är en verksamhet som inte har en specifik ideologi i sitt utövande. Präster har däremot religiösa visioner i sitt utövande och använder därför symboler och riter i själavården, något en psykoterapeut undviker att ha. Åtminstone i de rum samtalen äger.
En terapeut representerar således endast sig själv och den behandlingsform denne utövar. Meningen med detta är att individens egna tankar och fantasier ska få komma till uttryck utan att påverkas, eller låta sig projiceras, av bilder och andra ting som kan påverka situationen.
Här kan vi nu se att religionen med sina symboler och riter både är ett redskap och en vision som själasörjaren är beroende av i sitt arbete. I egenskap av präst så är det egentligen inte bara sig själv som denne representerar, utan också sin religiösa verklighet som bara kan framställas med metaforer, analogier och bilder.
Tyvärr fungerar dessa både som ett hinder och en tillgång i behandlingen. Det kan bero på vilken livsåskådning individen har men även hur väl insatt man är inom religionens värld. Sven kanske skulle ha svårt att identifiera sig i den religiösa kontexten och därför inte kunnat tillgodogöra sig innebörden.
Vi leker därför med tanken att han medvetet väljer en psykoterapeut.
Kraven som då ställs är att de inom ett visst tidsförlopp ska komma till roten av hans problem, göra dessa synliga och förståeliga, de skall dessutom bearbetas så han kan gå vidare i livet med en förbättrad psykisk hälsa.
Vad terapeuten då först gör är att skapa ett ”klimat” som gör Sven avslappad och att han kan känna sig obunden. Efter det ges han möjligheten till att bearbeta sina konflikter. Terapeutens roll här är att försöka sammanfatta, konfrontera, klargöra och tolka vad problemen består i så patienten förstår varför denne reagerar som den gör. Att bli behandlad av en terapeut är i mångt och mycket en hjälp till självhjälp.
Vad en själasörjare däremot erbjuder är istället medmänsklighet och intar lyssnarens roll, dennes syfte är inte att i första hand bota eller förändra. Därför kallar vi det hädanefter för omsorg istället för vård. Förvisso förekommer det vissa element från psykologin som återfinns inom själavården och de är bland annat käryssein och terapevein, vilket betyder ”att förkunna” och ”att läka”.
Förkunna i detta fall torde då motsvara tolkningen av problemet och läkandet när individen har fått insikt om problemet. Den diakonala tanken utgör alltså grunden för människovården där synen på målet, och medlet att nå målet, särskiljer sig från den skolastiska psykologin.
I detta märker man således att det finns ett personligt engagemang i själavårdens mening. Eftersom den professionella terapin är tidsbegränsad och endast utgör en grund till läkning och bearbetning av psykets problematik är den också mycket opersonlig. Jämför vi den enskilda själavården med själavården som sådan och psykoterapi så är denna en specialisering i yrkesmässig regi vilken är baserad på andlig erfarenhet och en teologisk ”teori”.
Den fungerar då på samma sätt som de professionella behandlingsformerna liknande psykoterapins/psykologins teori och erfarenhet. Enda skillnaden ligger i vilken förankringsgrund och vision/livsåskådning ”vårdaren” har.
Man kan också märka att det skiljer sig i ett vad jag kallar för tidsperspektiv när vi söker hjälp. Med tid menar jag i var man står i krisens faser. Naturligtvis handlar det också om vilken typ av kris det är och vad som har utlöst den. Det kan också vara en variabel i hur och vilken hjälp vi söker.
Sven är avgjort i behov av både psykoterapeutisk behandling och andlig omsorg. Hans historia förtäljer nämligen flera aspekter som jag här vill belysa. Först den att han på kort tid har mist både fru och barn och nu står ensam utan vänner. Sedan att han i sitt sorgearbete någonstans har hamnat i en bortträngning och låsning. För det tredje så uppvisar han psykiska och somatiska sjukdomsliknande symptom som en följdreaktion av detta. Slutligen har hans existentiella tillvaro rämnat och därmed blottlagt hans rädsla för det stora frågorna.
Minns att han reagerade på sin släkting och därför frågat: Finns det någon mening i detta också? Hur skulle då vägen till hjälp kunnat se ut?