Låt oss börja med att titta på fas två i krishanteringen, den så kallade reaktionsfasen. Här kunde prästen ha spelat en avgörande roll för Svens framtida psykiska hälsa. Rollen som själavårdare i detta skede är just till att lyssna och visa medmänsklighet. Till det så begrovs Svens anhöriga och med det tillkommer den rituella och symboliska handling som i sina religiösa moment utgör en ram för ångesten och sorgen.
Vi får en så kallad rit de passage där det för Svens del innebär att kunna ta adjö av det som har varit för att sedan påbörja nästa fas i livet. Kring detta så ges det en möjlighet att få ta del av den tolkningsmodell och de svar som exempelvis kristendomen har att ge i de existentiella frågorna. Prästen intar inte bara en lyssnande roll utan denne försöker också att utifrån sin tro skapa en religiös verklighetsuppfattning.
Grunden för själavården innebär med andra ord en medmänsklig helhetssyn på allt de skapade, tillvaron, och deras funktioner i skapelsen, men även respekten för en annan individs värderingar: en betoning på inlevelse och mänsklig närhet. Detta är också huvudtemat i stödjande av individens psykiska och andliga utveckling för att ge denne en funktionsbärande mening. I denna själavårdande förklaring ingår alla människor i ett kollektiv där de å ena sidan representerar hela mänskligheten, å andra sidan till exempel en kristen församling.
Det handlar alltså inte om ”jag och du syndromet” utan mer som en social och symbolisk gemenskap i där själasörjaren själv ingår. Därför är själavården en kollektiv angelägenhet. I kontext; du är aldrig ensam och du behövs!
Men själavården sätter också den enskilda individen i centrum.
Och det är detta som skiljer undervisningen från själavården. Ett själavårdande samtal sker mellan två personer och är ett personligt möte som senare kan leda in i det sociala och liturgiska livet. De två personer som möts i dialogen har siktet inställt på vad som sker både inom som mellan dem.
När det gäller den andliga respektive psykiska mognaden finns likheter med den psykoterapeutiska behandlingen. Det innebär att präster eller andra andliga själasörjare arbetar på liknande sätt som exempelvis psykologen arbetar med de psykiska processerna, vilka kan vara separationer, förändringar eller livskriser. Det som särskiljer dem är; att utifrån konfidentens längtan efter andlighet att finna en mening med livet, eller få bekräftelse, så tolkar själavårdaren detta utifrån ett teologiskt perspektiv. I denna tolkning ingår också ett stöd i individens utveckling till kritiska eftertankar samt självständighet.
Eftersom själavården handlar om andlig omsorg så återfinns den naturligtvis inom ramen av en religiös aktivitet såsom i kyrkan eller andra samfund. Den grundar sig på en ideologi som både är normbärande och har en gemenskapsform med liturgier vilken i förlängning leder den in i ett allmänt religiöst liv.
Hade detta varit en modell för Sven?
Ja, som ett första led i sorgearbetet hade han kunnat få ge utlopp för sin sorg och sina tankar kring de existentiella frågorna. Det är inte säkert att han hade accepterat det kristna budskapet, likväl så tror jag att bara vetskapen om att det kan finnas en mening har en lugnande effekt. Genom varm medmänsklighet och en empatisk lyssnarroll kan således prästen klä av hans ångest och återge referenser om liknande händelser i Bibelns värld.
Det finns ett begrepp som kallas för besinning inom själavården där prästen inriktar sig på de upplevelser som bär fram en människa i tillvaron. De kan vara moraliska aspekter, existentiella frågeställningar men också den intensiva erfarenheten den drabbade känner sig vara del av som ”inte är utav vår värld”.
Det handlar om upplevelser som individen upplever sig inte kan leva utan och de utgör kärnan för vad denne ser som sitt ”andliga fäste”. I det ligger att man med hjälp försöker förmå individen att komma närmare sitt ansvar och därefter ta konsekvenserna av de val denne gör. Dimensionen innebär att själasörjaren ”mer eller mindre” systematiskt lotsar den berörde fram så att denne kan upptäcka, medvetandegöra samt kritiskt reflektera över vad som är dennes mål och mening med livet
Några frågeställningar: Vad är det i livet som representerar ”ankaret”? Varför har man valt just detta ”ankare”? Hur beskrivs och upplevs detta ankare? Varför upplevs det så?
På ett liknande sätt arbetar psykoterapeuten, fast det i dennes fall inte handlar om en religiös dimension. Likväl handlar det om att uppmärksamma och medvetandegöra problemen för att sedan klara av att granska dessa objektivt och sätta dem i relation till den faktiska upplevelsen. Är exempelvis upplevelsen i proportion till problemet?
Tolkningen som därefter sker är helt olika. Utifrån ett teologiskt perspektiv sker tolkningen aktivt utifrån symboler, bilder och händelser i den religiösa traditionen. Det handlar om att foga samman alla små fragment till helhetsbild för att därefter applicera den behövande i det universum som den kristna livstolkningen har att erbjuda. Tolkningen som sådan kan både vara verbal och ickeverbal, det vill säga ske genom symboler, ritualer eller psalmistiska inslag utan sång.
Nästa steg i besinningens dimension är att när konfidenten klarat av att uttrycka sina upplevelser så levandegör själasörjaren den religiösa traditionen och hänvisar till denna. Han intar den kerygmatiska rollen.
Ett av de bärande fundamenten i själavården är således livsåskådningen med dess tema. Existentiella frågor om livets varat eller livet mening är därför inget som psykoterapin kan ge svar på då dessa oftast måste ”tolkas i termer av sin känslomässiga uppkomst och funktion”.
Det kan däremot själavården och med det hamnar vi i den sista dimensionen, nämligen fördjupningen. Det handlar om att andligen ledsaga en annan människa in i en personlig övertygelse. Här spelar då bland annat Bibeln med sina metaforer och bilder en stor roll. Dessa beskriver de olika upplevelser den sökande personen får möta i sin strävan att förverkliga sig som kristen, ett så kallad Imitatio Christi. Denna andliga vägledning är ett hjälpinstrument i form av ett terapeutiskt/pedagogiskt system som själasörjaren använder sig av för att hjälpa den sökande att hitta en övertygelse.