Låt oss nu knyta ihop säcken!
Både psykoterapin och själavården arbetar för att främja psykisk stabilitet och hälsa men tillvägagångssätten ser lite olika ut beroende på vilken form av vision som ligger till grund. Utifrån den kliniska psykologin är det i första hand att bota ett psykiskt sjukdomstillstånd medan det i ett själavårdande perspektiv mer handlar om en andlig omsorg. Båda tillvägagångssätten innebär dock att de för patienten/konfidenten uppmärksammar, medvetandegör och tolkar dennes situation.
Prästen å ena sida intar en medmänsklig lyssnarroll för att sedan levandegöra den kristna traditionen och i den påvisa liknelser och situationer som sedan fungerar som en identitetsmodell. Terapeuten å andra sidan arbetar för att patienten ska medvetandegöra sina problem och kärnan i dessa för att sedan kunna undanröja hindren och finna sanningen om sig själv för att därmed nå psykisk mognad.
I båda fallen används patientens/konfidentens egna psykiska process som ett hjälpmedel i behandlingen. Behandlingen är antingen yrkesmässig som i terapeutens fall, vilket innebär att det är något patienten själv väljer som behandlingsform och är därför också tidsanpassad. Terapin bedrivs också oftast inom psykiatriska vården. Som meningsbärande funktion är psykoterapin till för att ge patienten en självinsikt och psykisk mognad. Dessa två faktorer leder till psykisk hälsa och kunskap om sig själv. Den medvetandegör med andra ord de psykologiska funktioner som kan uppkomma och hur man bäst kan bemöta dessa.
Ett samtal mellan två parter, som i själasörjarens fall, är däremot inte tidsbegränsat. Den är dessutom avgiftsfri. Själavårdens meningsbärande funktion är medmänsklighet och förståelse samt en andlig omsorg. Därför handlar själavården om livsåskådningens tematiska problematik som att verklighetsgöra den religiösa tron i där konfidenten spelar en viktig roll. Utifrån prästens egna religiösa verklighet ska denne med symboler och modeller försöka hjälpa konfidenten att identifiera sig med de händelser som förekommer i exempelvis Bibeln. Liknelsen är då ett redskap i bearbetningen av sorgen.
Därtill kommer givetvis svaren på varför personen i fråga, utifrån ett religiöst perspektiv, har en mening i skapelsen och varför saker och ting sker som de gör. Meningen med detta är att i förlängningen kunna delge en tro som i sig själv är en meningsbärande funktion. Den är med andra intrinsikal.