Vägen till Sveriges kristnande omfattar att den för människan i grunden kristna internaliseringen inkorporeras i tre faser där det individuella kristnandet får utgöra det incitament på vilket det kollektiva kristnandet i sin tur vilar.
Tillsammans skapar detta förutsättningen för att det juridiska/rättsliga kristnandet kan ta sitt uttryck i exempelvis kyrkobalkar, domkapitel och en organisering av det som sedermera blir den svenska kyrkan med dess ämbeten. Vägen till kristnandet kan härledas från syd och väst med tyngdpunkt på den sistnämnda i form av missionen – Peregrinatio Pro Christio – utöver handeln, klosterrörelsen samt de politiska överenskommelser som slöts.
Alla dessa samverkande krafter bör beaktas som en gemensam faktor, inte bara för etablerandet av kyrkan i Sverige utan även som en sammanhängande komponent för hela kristnandeprocessen. Den annars allmänna uppfattningen om Sveriges kristnande tillskrivs Ansgar. Därmed ska hans första mission till Birka omkring år 830 vara den grundläggande faktorn för vår kristna tro och upphovet till att vi kom i kontakt med kristendomen för första gången.
Är då fallet verkligen så?
Vi måste då definiera vilken del av det nuvarande Sverige vi hänvisar till eftersom tidpunkten för kristnandet varierar beroende på var i Sverige vi väljer att lägga fokus. Vissa forskare talar om infiltrationsfaser, missionsfaser samt organisationsfaser, medan annan forskning vill i en kronologisk uppställning påvisa att kristnandet sker på olika nivåer.
Tidpunkten för de första kontakterna skedde då troligen redan under folkvandringstiden, aproximalt runt 400-500-talet, och här spelar handeln en stor roll. Mötet med den kristna tron tros vara en rituell-liturgisk process och skall i ljuset av denna ses som ett individuellt kristnande.
Under handelsresorna utanför Sveriges gränser kom man i kontakt med kristna seder och bruk vilket resulterade i att nordborna antingen lät sig döpas in i den kristna tron, eller så mottog man den så kallade primsigningen likt en förberedelse till dopet. Dopet var också det viktigaste steget i den individuella tron.
Dock bör det tilläggas att dopet i detta tidiga skede i första hand handlade om liturgi och rit, tron som ett intellektuellt värde kom i andra hand. Det sakramentala värdet är delaktigheten i mässans gudomliga mysterier vilka når sin klimax i nattvardsgivandet.
De tre stadier som utmärker kristnandet är således primsigningen, dopet och mässan.
De förmögna handelsfararna tar med sig de kristna sederna när de återvänder till Sverige. Officiellt fanns det inga präster i landet vid denna tidpunkt, fast med de nykristna kungarna medföljde både biskopar och präster. I flera fall kunde det exempelvis vara storbönderna själva som, efter att ha mottagit de kristna impulserna utomlands, förde ut det kristna budskapet genom att imitera prästernas ritualer.
Det var också tack vare dessa storbönder som de första men enkla ”kyrkorna” togs i anspråk då dem inrättades på deras gårdar.
Alltefter som tron spred sig och fick en djupare förankring bland människorna gick man medvetet samman för att skapa en större menighet. Små byar och häraden kom således att utgöra sockenbildningen där församlingen kollektivt tog ansvar för denna. Det är också just detta uttryck vi kan se i de medeltida landskapslagarna. Följden innebar att många gårdskyrkor försvann till förmån för större församlingar, men med färre kyrkor.
När vi nått så här långt i kristnandeprocessen har sakramenten och firandet av mässan blivit det centrala. Med det har vi tagit klivet in i det kollektiva kristnandet.
Eftersom kristnandet främst varit en liturgisk-rituell handling fick detta konsekvenser i det kollektiva kristnandet. Hur skulle man nu hantera det trosmässiga förfarandet?
Tidigare offer och ritualer skulle ju ersättas med kristna riter, sedvanor och sakrament. Förutsättningen för att lyckas med detta var missionen, men även prästerskapet och biskoparna spelade här en viktig roll vars funktion i första hand bestod i att ersätta de gamla offerprästerna, ceremonimästarna och druiderna.
Med hjälp av de heliga sakramenten hjälpte de människorna i olika livssituationer med vad vi kan kalla kristen själavård. På så vis introducerades en helt ny monoteistisk trosaspekt istället för den tidigare polyteistiska kosmologin med dess verkan i mikrokosmos. Detta kristnande av folkriten både förankrar och lägger tyngden på tidebönen mässan och sakramenten som en röd tråd under hela medeltiden.
Den tredje fasen når sin fullbordan när den kristna riten, tron och seden antas vid de olika landstingen och folklanden.
Utifrån ett juridiskt/rättsligt perspektiv sker det vid olika tidpunkter i Sverige med början tidigast i 1000-talets Götalandskap. Noterbart är också att omedelbart efter beslutet att förbjuda hedendomen så försvinner alla hänvisningar till asagudarna från skaldeverserna.
Dock återkommer den förkristna språkdräkten och mytologin under 1200-talet, fast nu inom den kristna föreställningsvärlden och då framförallt på den folkliga nivån.
Eftersom den hedniska kulten fortfarande tycktes vara djupt förankrad bland människorna hamnade kyrkan i en prekär situation. Vissa hedniska bruk assimilerades inom den kristna traditionen och får en kristen överbyggnad, medan andra bruk bekämpades.
Nya krafter ansvarar och kopplas till människornas existentiella tillvaro och vardag. Fortfarande sker både tillbedjan och besvärjelser i riten då det föreligger ett behov av detta. Skillnaden är att det nu sker inom den kristna sfären och skapar med det ett ”kristet skyddsnät” för människorna.
Kultskiftet i tingsbeslutet omfattas av tre led där det första innebär ett förbud mot hednisk kult och rit genom att man åberopar dekalogens första bud.
Det andra påbjuder den kristna tron, kulten och riten.
Den tredje är ett beslut om var kyrkan man ska fira gudstjänst ska byggas. Det här sker under starka influenser från kyrkans kanoniska rätt. En följd av tingsbeslutet är framväxten av landskapslagarna. Dessa reglerar kyrkobalken med ett undantag, de allra tidigaste landskapslagarna hade inga specifika kyrkobalkar så dem fick ingå i andra rättsbud.
Hela kristnandeprocessen i Sverige anses vara avslutad i och med provinskonciliet i Skänninge 1248. Vi ska också ha i minnet att framväxten av kungarikena går hand i hand med kristnandeprocessen. Kyrkans etablering förmedlade en ny syn på makt och samhälle där kungen nu började krönas till kung av Guds nåde, med kyrkans goda minne, varför hela den politiska samhällsapparaten legitimerades av kristendomen.
Kopplingen mellan makt och kult förändrades därigenom.
Sigfridslegenden
Den Helige Sigfrid gäller som Växjö stifts förste biskop.
Legenden om densamme utspelar sig främst i Växjö och Värend. Enligt den ursprungliga legenden ska han ha erbjudit sig att resa till ”hednalandet” (1000-talet) eftersom Sveakungen hade sänt ett bud om att få undervisning i den kristna tron. På resan medföljer Sigfrids tre systersöner. Sigfrid var en engelsk biskop.
En Herrens ängel uppenbarade sig för Sigfrid och uppmanande honom att bygga en kyrka just på den platsen där de slagit läger. Sigfrid lydde befallningen och lät uppföra kyrkan men fortsatte sedan vidare in i landet för att fortsätta att undervisa om kristendomen. Hans systersöner stannade kvar vid kyrkan för att utveckla och fullfölja kristnandet av trakten.
Resultatet av resan är att kungen antar den kristna tron, och Sigfrid missionerar i Sverige innan han återvänder till Växjö där han sedermera avlider och blir begraven.
Kungen som budade efter undervisningen sägs vara Olof Skötkonung.